Första timmarna med Spelunky!

… Är fricking awesome!
Spelunky kanske inte ser mycket ut för det otränande ögat, men detta är verkligen en liten pärla i Xbox Live redan gedigna skattkista. Spelet är en andlig uppföljare till Famicom-spelet Spelunker, som är ökänt för sitt fruktansvärt oförlåtande gameplay. Någon mer här än min sambo som spelat det?
Spelunky är på många sätt lik dess föregångare – 2D-plattformare, hitta utgången och samla värdesaker i gruvmiljö – men har ett mycket bredare spektrum på bandesign, fiender och hjälpmedel till våran hjälte.

Grafiken är ljuvlig söt och sköna ljudeffekter, men det som får en att båda älska och hata spelet är dess oerhörda svårighetsgrad!
Trots att undertecknad är uppvuxen under NES-eran, då Game Over verkligen betydde Game Over, så har dagens spelklimat med auto-saves och ofta obegränsade försök, fått mig att glömma hur det var förr. Det har inte Spelunky.

4 liv är allt du får, och du ska klara dig igenom grottor som är fulla av fiender och dödsfällor , samtidigt som du inte får hoppa för högt ifrån för då dör du ett liv då med. Nämnde jag även att efter 2:3o minuter in i banan så kommer ett spöke som dödar dig på fläcken om de nuddar dig.
Men trots detta så försöker man klara banan om och om och om och om och om och om igen, och hela tiden stormtrivs man! Jag och min sambo har kört den klassiska ”varannat-liv”-principen och efter flera timmars spelande klarade vi till slut första världen, det finns 4 totalt plus en massa hemliga rum och utmaningar därtill.
Spelvärdet är enorm, och eftersom varje ny bana är helt slumpmässigt genererad så spelar du aldrig samma bana två gånger. Lägg därtill ett co-op läge för upp till fyra spelare i samma soffa, samt ett hysteriskt dödsmatch-läge så är detta spel de bästa man kan få just nu för 1200 MS Points (cirka 130 kronor).

Recension: Alan Wake

Jag befinner mig i en mörk skog, full av långa, onaturliga skuggor.
En skog som jag måste ta mig igenom för att rädda min frus liv.
Jag är rädd, för det är något som rör sig i periferin.
Och plötsligt smyger en mörk skuggfigur upp bakom min rygg och hugger med en yxa.
Jag skriker högt i panik...

Och skrämmer slag på min sambo som sitter bakom mig vid sin dator. Alan Wake skrämmer skiten ur mig och jag är tveksam till vad jag egentligen tycker om det.
Utvecklare är den finska spelstudion Remedy, som ligger bakom den välrenommerade spelserien Max Payne. Men istället för att flirta med action och film noir-genren som med Payne, så är Alan Wake full av referenser från skräckfilmer och allra främst från tv-serien Twin Peaks och från författaren Stephen Kings samlade repertoar.
Som en inbiten fanboy till både King och Twin Peaks så borde detta verkligen vara min kopp te, dock blir just flera Twin Peaks-referenserna övertydliga och lättköpta; det lokala fiket i spelet heter Triple D (Double R i TP) och den tokiga tanten som går omkring med en oljelampa kallas Lamp Lady, jämförbart med tv-seriens vedträdbärande Log Lady. Miljöerna och rekvisitan till trots, så finns det smalare referenser till tv-serien, som är en fröjd att leta efter om man är väl påläst om David Lynchs mästerverk. Dock hade jag hellre sett ett mer säreget universum utvecklat just för detta spel, istället för att luta sig så mycket på en (förvisso suverän men ändå) 25 år gammal tv-serie.

Förutom Twin Peaks så spelar Stephen Kings romaner en stor roll för berättelsen. Protagonisten Alan är en författare med skrivkramp (ett återkommande tema hos King) som reser ut på landet med sin fru, Alice. Vid ankomst så försvinner Alice och plötsligt vaknar Alan upp från en bilkrash, men verkligheten liknar mer än mardröm, där han blir jagad av figurer med förvrängda röster och utseenden. På sin färd mot säkrare mark hittar han manuskriptsidor, skrivna av han själv och som ofta berättar vad som kommer hända längre fram i berättelsen. Detta udda sätt att driva berättelsen framåt funkar oerhört bra, speciellt när man vet att något jobbigt ska hända på en viss plats och du närmar dig målet, då reser sig håret på mina armar. För spelets skrämseltaktik funkar sannerligen på mig. Vissa passager gav mig både hjärtklappning och en jobbig känsla i magen, för att avsluta i ett panikartat skrik. Efter de första timmarna var det faktiskt så illa att jag inte ville spela färdigt spelet! Kanske är jag lättskrämd och så, men spelets atmosfär och välgjorda grafik drar in spelaren och släpper inte förrän eftertexterna rullat färdigt.

Produktionsvärden är väldigt höga, kanske inte så konstigt med en 7 år lång utvecklingstid. Allt från grafik till ljud och musik är av högsta klass, och de olika ljudspåren är valda med varsam hand för att ge den där speciella känslan av passande djup, trots att det bara är en banal, kommersiell låt.

Något jag saknade i spelet var möjligheten att påverka berättelsen i någon riktning, istället för att följa den snitslade banan som spelmakarna satt ut åt mig. Ibland fick jag känslan att spelet var fullt av transportsträckor som spelaren bara ska uthärda och överleva, för att få se ännu en cut-scene, att få ännu en pusselbit till det brokiga pusslet som sakta läggs upp framför mig.

Om du är svag för skräckspel, är Twin Peaks-fantast eller kanske Stephen King konnässör, så är detta spel att rekommendera. Och är du ,som undertecknad, sucker för allt ihop – ja då har du mycket att hämta i Bright Falls, staden där Alan Wakes mardrömmar kommer till liv.

Gamersleeve 6.0

Så var den äntligen klar! Nästan tre timmar och faktiskt mer lidande än vad jag hade förväntat mig av en axeltatuering (man har vist ben i axeln och tunn hud vid armhålan!) så är jag jävligt nöjd.
Men Peter, vilket spel är detta då? Ja det är ju mer inspirerat än helt plagierat.

De som känner igen det må jag ändå säga är relativt uppmärksamma, resten kan kolla på videon nedan och lära sig ett och annat om hur snygga intron kunde se ut på Playstation!

”What a fine day to make new friends”

(Red: Sätt på den här låten i bakgrunden när du läser inlägget. Som av en händelse passar den bästa låten från hela Final Fantasy IX, med hela sin kontext och budskap löjligt bra in på temat för mitt inlägg. ^^)

Två händelser har det senaste fått mig att inse en annan väldigt rolig händelse.
Det började med att vi kommit hem från Retroresans finalhelg. Veckan efter skriver vår vän Tobias Andersson på twitter:

‘Efter en helg med folk som faktiskt förstår ens referenser är det lite smärtsamt att vara tillbaka i verkligheten. Mer nördhäng tack!’

Tobias har en väldigt bra poäng i det han Twittrar här. Och jag tror att många med mig känner igen sig i det och kan förstå den otroliga lättnaden i att få prata helt öppet om spel, få respons på det man säger och veta att folk uppskattar det man har att komma med. Det är inte så i ‘verkliga livet’, åtminstonde inte för mig. Jag får som jag sagt tidigare ständigt förklara för mina medmänniskor att min Alundra-tatuering INTE är Zelda… eller jag menar Link, heter han va?

Andra händelsen är från allas vårt fördärv till tidsfördriv Facebook. I högerspalten får man förslag på ‘personer du kanske känner’, och där finner jag att tre av fyra personer som Facebook föreslår är kändisar!

Kändisar tänker ni, är det Brad Pitt?, Lena Olin eller Serj Tankian kanske?

Förståss är det inte så. Namnen som ploppar upp på min Facebook är kanske inte kändisar för gemene man, men för mig som spenderar en stor del av min tid med att hänga på spelsajter, lyssna på podcasts eller skumma igenom spelbloggar är detta kändisar. Personer vars texter jag frekvent läser eller podcasts jag med största nöje lyssnar på.

Det här är en väldigt sk. ‘Big Deal’. Att man, vi, JAG sakta men säkert blir en del av den förhållandevis lilla men ack så underbara skara människor som är med ett större perspektiv sett spelintersserade personer i Sverige. Som bloggar, skriver och pratar om spel.
Det ÄR en Big Deal för mig att ha efterfestat hemma hos Tove Bengtsson och Mats Nylund. För det är stora namn i min bok. Det är en av de många saker som ger all tid jag spenderar på detta intresse ett mervärde, bortsett från själva spelandet. Nörden i mig är inte lika ensam längre.

Och för detta är jag väldigt tacksam.

Spelens påverkan – Alan Wake

En reklambroshyr med Legofigurer kan ses på flera olika sätt.
Så här ser en normal person denna reklam:

20120719-004449.jpg

Men såhär ser jag, som spenderat de senaste nätterna i mörkret i staden Bright Falls, samma reklamlapp:

20120719-004504.jpg

Fort, ge mig min ficklampa och min revolver!

(Jag kommer aldrig se amerikanska rednecks på samma vis igen!)

En kärleksförklaring till DrömElvan

20120717-205118.jpg

Som så många andra spelnördar, så är jag totalt ointresserad av sport. Tränar gärna innebandy eller spelar några rundor golf per sommar, men att se på sport på tv eller vara totalt hängiven åt ett lag eller en sportstjärna, det är något jag aldrig kommer förstå.

Men.

Jag säger som Adolphsson och Falk
” …men jag har en last som håller mig fast i ett järngrepp..” Varannan sommar, fyller jag på med mina egna ord.
Varannan sommar förvandlas jag nämligen till ett hängiven fotbollsfan, i och med tävlingen DrömElvan.

I korta drag så går tävlingen ut på att man ska välja 11 spelare från de kvalificerade lagens uppställning. Spelarna får olika poäng vid exempelvis Mål, Hållen Nolla och Asssist, samt minuspoäng för förlorad match och varningar. Du får göra ett visst antal byte inför varje omgång och syftet är alltså att få mest poäng av alla.
Tävlingen arrangeras i samarbete med tidningen Aftonbladet och i årets EM-upplaga var cirka 45 000 lag anmälda.

Anledningen till att jag ens började tävla i detta, var för att mina sportintresserade vänner ville att jag skulle engagera mig i fotbollsvärlden som låg dem varmt om hjärtat. Sagt å gjort, första tävlingen vi var med i var EM 2002. Från ha varit ett fåtal vänner som tävlade mot varandra i en intern liga, så har vår kompistävling vuxit sig allt större på 10 år, och inkluderar 12 tävlande, en prispotr på 1200kr samt ett bestraffande pris till den som blir sist.

Mot min egna logik om sportfånar, så går jag helt upp i tävlingen och läser på om spelare och taktiker, målstatistik och nyheter, och jag har till och med byggt en buckla som vinnaren får ha stående i sitt hem:

Nu är EM över för denna gång, vinnaren blev Daniel Lövgren (Grattis då!), och längtan till VM 2014 har redan börjat.

Men tills dess skiter jag fullständigt i allt som har med sport att göra.
Jag är väl inget fån heller.

Nyckelringen har aldrig sett bättre ut

20120716-215549.jpg

Att alltid bära med sig perfekta kopior av sina barndoms favoriter är få förunnat… tills nu!
Användaren quizz_kid från Nes-forumet NESDB, gör dessa små efter beställning till det mycket facila priset 120 spänn för tre stycken. Bakom nicket står Love Hulten, mannen som bygger egna arkadmaskiner av trä, mannen är helt otrolig.
Besök gärna hans hemsida, eller forumet för att lägga er beställning.
För coolare än så här, kan man nog inte bli.

Recension: Duke Nukem Forever

Så till slut kom det.
Spelet som tog 12 år och hel massa omvägar, senvägar och återvändsgränder, innan det till slut blev utgivet. Men är det värt den långa väntan?

Spelserien Duke Nukem är mest ihågkommen för sin first-person shooter, Duke Nukem 3D, som släpptes 1996 – även om serien har sitt ursprung i färgglada plattformspel som endast släpptes till PC. Duke Nukem 3D var ett säreget spel som utmärkte sig främst genom sin tuffa attityd, coola bandesign och storbystade brudar. Ja, som 12-13 åring som jag var när spelet släpptes, så var det såklart det bästa spelet någonsin! Man kunde ju för tusan ge strippor dollarsedlar så de visade sina pixliga bröst!
Sitt pubertala innehåll till trots, så är spelet ett riktigt kul fps, ett spel som jag har varma minnen frånD

Duke Nukem Forever, den högst emotsedda uppföljaren, har tagit lång tid på sig att komma. Otaliga problem med nedläggningar, uppköp och återupplivningar har fördröjt spelets färdigställande och det är nog detta som är spelets allra största problem – både branschen och jag som spelare har mognat under de 12 åren, det har inte Duke Nukem.
Fansen av föregångaren har naturligtvis sett fram emot uppföljaren, men plötsligt så riktar sig inte spelet mot samma personer längre, utan mot brådmogna tonåringar som går igång på nakna bröst, sexskämt och supertuff machoattityd.
Samtidigt ligger skämten på en sådan nivå, att det blir ytterst olämpligt för yngre människor att spela det. Duke blir nämligen mer tålig när han dricker öl, blir starkare när han knaprar anabola och ökar sin livmätare genom att konsumera pornografi genom datorer och tidningar. Kanske låter jag lite väl politisk korrekt här, men dessa skämt blir mest plumpa och tråkiga ganska snabbt.

Spelet har dock sina ljuspunkter.
Gameplay är av äldre snitt och är därför rätt charmigt, speciellt om man som undertecknad började sin bana med spel som Wolfenstein 3D och Doom. Dock blir spelet lätt upprepande och är roligt mest i kortare sessioner.
Det som dock roar mig allra mest är den oerhörda mängd referenser. Redrum skrivet i speglar, Duke nynnandes på ”America, Fuck yeah!”, döda kroppar av soldaten från Doom och Isaac Clarke från Dead Space – listan kan göras hur lång som helst.

Ändå är det kanske ganska talande att det bästa med spelet är dess referenser. För precis som att en parodifilm som refererar och parodierar kan vara kul, så är den inte minnesvärd alls om den inte innehåller något mer konkret än så.
Duke Nukem, du skulle mått bättre om du fick tyna bort bland pixliga kvinnobröst än bland dessa högupplösta. Jag skulle respekterat dig mer då.

This pie is so good it is a crime…

Igår tog jag mig en liten tripp till Twin Peaks, där jag läste Stephen King och såg scener från The Shining.

Ja, ni gissade rätt- staden jag besökte var naturligtvis Bright Falls och spelet är Alan Wake.
Ett spel som lånar friskt från alla möjliga håll, samtidigt som de inte hymlar om det!
Spelade första episoden igår och det var bra, riktigt bra. Något panikartat vart det här i min spelsoffa, min röst går lätt upp i falsett när jag spelar välgjorda skrämmande spel (läs Bioshock) och skrek till gjorde jag allt några gånger, allt till min kära sambos förtjusning.

Fortsätter strax min resa ner mot mörkret, natten och mardrömmarna, som alla återfinns i Bright Falls.
Ses på andra sidan…