Alla spelar!

Den digitala revolutionen går så fort, så fort…
Blicka bakåt några år så fanns inte ordet ”sociala medier” bland vokabuläret på gemene man, och Facebook, Twitter och Instagram låg fortfarande i sin linda, väntandes på att ta över världen.
Det är intressant att stanna upp då och då, och dra sig till minnes hur det var innan Facebook – var människor mer eller mindre sociala då? Istället för att skriva på sin statusrad att man har städat, bakat bullar eller ska spela innebandy, ringde man någon och berättade det? Eller har helt enkelt dagens samhälle fostrat en befolkning som bara skriker efter bekräftelse och som blir lycklig för varje ”Gilla” som ens status/bild får?

Den digitala revolutionen har haft en massiv påverkan på spelande, något som till stor del kan härledas till Facebook och smartphones.
Det har under senaste åren skrivits mycket om att spelet World Of Warcraft är det allra största online-spelet någonsin, med flest antal användare (cirka 12 miljoner) – något som egentligen inte alls stämmer efter som Facebookspelet Farmville hade över 83 miljoner spelare (8 april 2010).
Men dessa mer ”casual games” som de olika spelen som återfinns på Facebook och i smartphones, fungerar till stor del som temporära sensationer, ”flugor” som är omåttligt populära en kort tid och så på en natt så är intresset borta och förflyttat till något nytt.
Någon som minns WordFeud crazen för något år sedan? WordFeud var på allas läppar, skrevs till och med om ordspelet i flera av Borås Tidnings mer seriösa krönikor! Som mest hade jag 15 personer som jag dagligen spelade mot, idag är det bara min kära mor kvar som spelar.
Sen hade vi en släng av Ruzzle (ännu ett ordspel) och även lite värdelös frågesport i FrågeFeud-  spel som har tappat sitt dragningsvärde idag och finns kvar på telefonen som en relik över gamla spelsessioner som ingen minns vem som vann.

Det senaste spelet som fått ett massivt uppsving måste väl vara SongPop. I dessa tider när PopQuiz är omåttligt populära och drar storpublik till krogar överallt, så är SongPop ett utmärkt substitut med sin ”introtävling”-framtoning. En match tar endast några få minuter och spelet är oerhört lätt att fastna i – men redan efter ett par veckor så har folket börjat svika (eller är det bara mina motståndare som blir tröttna på att bli ägda av mig?)
Vad jag egentligen vill säga med detta inlägget, är att jag behöver nya, starka motståndare i SongPop!
(Adda mig, mitt användarnamn är mattias.sorbom)


För alla spelar ju, eller hur? 

 

En trekvart med CS: GO

Jag är övertygad att jag inte är ensam i att ha lagt en stor del av min lediga tid på onlinespelet Counterstrike.
CS var mitt allra första möte med online-kulturen och jag har nog aldrig känt mig så cool som när man spelade pracc tillsammans med vänner, snackandes över Ventrilo.
Åh, så många härliga minnen… Men detta var för cirka 10 år sedan och jag har inte rört CS de senaste åren.
Så hur håller den senaste delen ,Counterstrike: Global Offensive, som släpptes för några dagar sedan ?

Jag laddade ner demoversionen på mitt Xbox 360, där du får spela 45 minuter av spelet gratis.
Så.
I give you, En Trekvart av CS:GO :

1 minut: Yay! Uppdaterad grafik! Dust är tillbaka! Men jag går vilse ändå :/

3 minuter: Vafalls? Mappningen av knapparna är ju helt annorlunda mot alla andra online-FPS spel på Xboxet! Varför ändra på ett vinnande, välbeprövat koncept?

4 minuter: Vilken knapp köper man vapen på?!?

5 minuter: *In i menyn och ändra mappning av knappar* Sådär ja, nu börjar det likna nåt.

11 minuter: Ahhh, de gamla ljudeffekterna är kvar! ”Counter-terrorists win” Kan inte avgöra om det är älskvärt mot fansen eller något tragiskt…

19 minuter: Tusan va det rör sig segt, vart är knappen för att springa fort? *letar febrilt* Nä just det ja, det fanns ingen sådan funktion i det gamla spelet…mmmm, gamla spelet ja…

26 minuter: Satan va kass jag är! Inte en frag på hela matchen! Bläää, jag stänger nog av. Bara en runda till…

27 minuter: Göttmos, nu börjar det släppa…

29 minuter: Bam! Ägda och förvandlad till MVP!

34 minuter: Aztec! Så många minnen från denna banan, men jag går vilse ändå..igen.

39 minuter: Kan man bara zooma in med vapen som har kikarsikte? Förvisso mer logiskt, men så mycket svårare med precisionen.

44 minuter: *gäsp* asså det var slut nu? Rätt skönt de faktiskt.

Counterstrikes gedigna fanskara är en rätt stor grupp, en grupp som inte gillar förändringar- Det har utvecklarna till CS: GO tagit hänsyn till lite väl mycket eftersom de inte har vågat ändra någonting alls i denna nya del av serien.
Visst är det kanske glädjande för fansen, men de lockar ju inte heller till sig några nya spelare. Speciellt inte spelare som jag som inser direkt att onlinespelandet i Battlefield och Modern Warfare bjuder på så mycket mer både när det gäller kvalitet, spelkänsla och variation. Kanske inte är riktigt rättvist att jämföra de fullprispelen med CS: GO´s prislapp på runt 100-lappen, men för mig är det den krassa sanningen – Counterstrike är för mig ett avslutat kapitel.

Jag flyttar mig hellre framåt än står kvar på samma ställe och stampar.

Bob har tatuerat sig idag!

20120822-192825.jpg

Ja hurra, äntligen var det dags!
På självaste midsommardagen (min födelsedag) så fick jag denna högst oväntade gåva – ett presentkort hos Black Scar Tattoo !
Och nu idag den 22 augusti skulle jag för första gången penetreras av en tatueringsnål! Och nervös vart jag rejält, men det gick så bra så! Tog närmare 4 timmar än beräknande 3 men resultatet är riktigt imponerande!

20120822-192839.jpg

Tack alla som var med på födelsedagspresenten! Ett särskilt tack till den snygga och duktiga tatueraren Johan och till min kära sambo Lina som förberett så bra!

Nu vill jag ha mer!

Propaganda och vapenreklam – Borderlands 2

Det är mycket Borderlands 2 på mina läppar just nu.
Visst höll jag spelet väldigt högt från början, men efter ha sökt substitut i både Bulletstorm och Rage och blivit besviken så håller jag Borderlands allt högre och har troligtvis allt för stora förväntingar på uppföljaren.

Men trots det så är peppen på topp, och när Gearbox för några dagar sedan släppte ett par ”reklamfilmer” för vapentillverkarna i spelet så njuter för fulla muggar.

 

Mmm, underbar 50-tals estetik som för tankar både till Fallout 3 och Bioshock -två spel som jag, föga förvånande, fullkomligt älskar.

 

Kitchig variant av kommunistisk propaganda. VLADOF!

Så peppad nu!

Problem med Polygami

Som vana bloggläsare vet så är mitt självklara val av denna generations konsoler den vita riddaren från Microsoft, Xbox 360. Men efter påtryckningar av diverse slag så skaffade jag mig faktiskt även en svart monolith, som även går under namnet PS3 och inledde alltså ett polygamiskt förhållande med dessa konsoler och dess lockelser.

Till en början så fick min nya PS3a en hel del kärlek och speltimmar, främst i Battlefield 3 men även i spel som Journey och Crystal Defenders. Men sedan spelades det allt mer sporadiskt, mycket på grund av krångel, långsam uppkoppling och en oerhörd högljudd fläkt. Just fläkten orsakade ännu mer problem nu när min PS3as feber har tagit överhanden; maskinen blir överhettade efter några minuter i menyn och måste stängas av.

Nu är då mitt problem om jag ska skaffa en ny PS3a?
Visst har jag ett par ospelade spel i hyllan, alla mina vänner äger och spelar PS3 samt att det finns mycket exklusivt som jag vill spela. Men vågbrytaren heter Borderlands 2, uppföljaren till ett spel som jag ständigt längtar tillbaka till och som släpps om ett fåtal veckor. För samtidigt som jag vill skaffa det min Xbox, för kontrollen och känslans skull, så har jag inte mindre än tre vänner som vill spela Borderlands 2 med mig (suverän 4p Co-Op Vettu!) – men då på den andra konsolen.

Men är det värt att sälja en massa prylar för att få ihop till ännu en Ps3a, och detta på ett par veckor?
Hmmm, tror faktiskt det.

Dags att surfa över till Tradera och börja sälja!

Finn fem fel!


Ahh, se en så härligt arrangerad reklambild från det grälla 80-talet.
Glädjen i familjens ögon går inte ta miste på, eller?
Ju mer jag tittar på bilden ju mer fel hittar jag, kan ni hitta dem?
Titta noga på bilden i 30 sekunder…..Nu.

*räknar till 30*

Så!

  • Fel nummer 1: Konsolen är inte påslagen!
  • Fel nummer 2: Det ser ut som de båda glada gossarna spelar samtidigt, men i Super Mario Bros. kan man bara vara en i taget, något som även syns på skärmen.
  • Fel nummer 3: Den blonda gossen i Penguins-tröjan kan omöjligen vara den som spelar eftersom han håller in B-dashen och styr åt fel håll. (Kudos dock till den andra gossen som håller in rätt knappar)
  • Fel nummer 4: Mario är så död iochmed det missriktade hoppet.
  • Fel nummer 5: Konsolen har ingen strömkabel eller AV-kabel inkopplad!

Sen har vi några bubblare:
Varför står hela familen upp och spelar, har dom ingen soffa att sitta i?

Är familjen så rik att det har två kassetter med Super Mario Bros.?

Och tänker de spela Duck Hunt med det avståndet till Tvn så är det ju rent fusk!

Första (och sista) timmarna i Rage

Som jag har nämnt tidigare så är tiden för spelande alltför knapp för att spela tråkiga spel. Detta faktum är ännu mer sant idag än för några månader sedan, eftersom jag nu jobbar dagtid och har än mindre tid att spela på. Just därför tänker jag inte spela Rage mer än de tre timmar jag nyss lagt på det; jag har helt enkelt inte roligt.

Premissen är ju egentligen perfekt för mig; ett fps som utspelar sig i en trasig, dystopisk postapokalyptisk värld, precis som jag gillar. Men Rage har en del haltande gameplay-mässiga brister, tillsammans med tråkig vapenkänsla och helt tom värld! Alla miljöer som ligger mellan de olika bosättningarna där uppdragen ges, är utan något innehåll alls – det är bara en massa kulisser! Då kvittar det hur välgjord grafiken och detaljrikedomen är, man saknar något som helst motiv att utforska omgivningarna. Vilket är väldigt synd eftersom det är ju halva grejen med dessa kittlande trasiga världar.
Spelutvecklarna har till stor del fokuserat på bilfysik eftersom spelarens bil spelar en viktig roll för spelet, du använder den för att ta dig till långväga platser samt att överleva i vildmarken mot anfallande banditer och deras raketbestyckade bilar. Det finns även ett något malpalcerat racingläge som känns väldigt krystat och påtvingat i storyn.

Som ni förstår så är jag inte särskilt imponerad hitintills efter dessa tre timmar spelande, men droppen som får min bägare av tålamod att rinna över, var en viss ingång till en kloak som jag snubblade över när jag var ute och letade efter något att utforska. Jämte kloakingången står en ärrad, skäggig man som raljerar över hur farligt det är i kloakerna, att de är belamrade av mutanter samtidigt som det finns fullt av loot att finna om man klarar av att överleva.
Efter ha fyllt upp på ammunition och bandage och är redo att ta mig utmaningen möts jag av ett meddelande när jag ska öppna luckan: ”Please purchase the Downloadable Content to enter the Sewer”
DLC?? Ska jag betala extra för detta? HELL NO!

Om man är sugen på ett postapokalyptiskt äventyr ala Mad Max så rekommenderar jag att söka sig till Borderlands (bättre känsla i gameplay) eller Fallout 3 (otrolig detaljrikedom och berättelse) istället.
Men om man inte redan spelat något av de två spelen så kan väl börja med Rage; då blir ju upplevelsen så mycket bättre när man byter upp sig.

Hej då Rage!

Dark Souls gör min själ mörk!

Vad är sk. Spelglädje?

Skall spel vara roliga? Är det dess primära funktion, att underhålla genom glädje? Kanske måste det inte vara roliga som att man skrattar medan man spelar, men jag har ändå någon ryggmärgsinställning om att ‘Spel skall vara roligt’. Visst kan det som bekant inte alltid låta som att man har roligt när man tillexempel spelar Mario Kart 64 med vännerna och slagorden haglar ned över soffan, men innerst inne vet ändå alla inblandade att man älskar varandra..

..Men Dark Souls… Jag HATAR Dark Souls.

När jag sätter mig ned för att spela första gången vet jag inte riktigt vad jag skall förvänta mig.
Ok spelet kommer vara svårt, jävligt svårt, och jag kommer dö. Det är en del av spelet, det måste jag acceptera. Men förutom det vet jag ingenting.
Jag skapar min kvinnliga magiker, för det är alltid det primära valen om man får välja, att spela som kvinna och så långt ifrån en klassisk ‘Barbarian’ man kan komma. Vet inte varför jag alltid väljer en kvinnlig karaktär, men valet magi känns självklart jämfört med en ‘brainless brawler’ till krigare.

Sedan börjar jag sakta men säkert bygga upp ett gediget hat för spelet. Jag dör, dör, dör, dör, dör och dör. Så skärper jag mig, och dör ändå. Tar ett djupt andetag, biter ihop, fokuserar,.. och dör ändå.
När jag dött för trehundrafemtioelfte gången, slitit mitt hår och dragit de längsta svordomsramsorna i mannaminne börjar jag ifrågasätta om det är något fel på mig, eller om det faktiskt ÄR fel på spelet denna gången? Skall jag känna mig så här desperat och liten i min soffa?

Det är då min räddning kommer. Jag drar mig till minnes att Svampriket postade en video om Dark Souls för längesedan. Och tack gode Samson för det!

Det är verkligen precis så här jag känt. Att spelet är trasigt och det kan ju inte vara så att man skall dö lika frekvent som jag hela tiden gör? Men tydligen är jag inte värdelös, och det är faktiskt det som räddar min spelupplevelse. Så simpelt som vetskapen om att jag inte är ensam om att känna som jag gör, så får spelet en helt ny mening.Där jag kan fortsätta att dö med en gnutta hopp ständigt kvar om än långt nedtryckt i mina själlösa skor, och game over skärmen förvandlas plötsligt från:

Till:

Tillbaka till början igen. Är Dark Souls Spelglädje? Den enda gången jag känner riktig glädje i spelet är när jag efter så många försök faktiskt lyckas ha ihjäl den där jävla bossjäveln! Och medan mina händer fortfarande skakar av nervositet blir jag upprymd och känner mig så förbannat bra att allt jag tidigare känt blir som bortblåst av ruset.

Men däremellan är det mest frustration och svordomar 😛

Gästbloggat hos Svampriket – Aktiv eller passiv underhållning?

Har än en gång haft den stora äran att få en av mina texter publicerade på Svampriket, spelsidan som förra året vann den prestigefyllda titeln Årets Spelblogg 2011 och som innehåller en samling av sveriges mest intressanta skribenter.
Denna gång handlar min text om Alan Wake och en del tankar om berättande och själva definitionen av spel.
Mycket nöje.

Livet för dödliga – och dagtidsarbetande!

Har under de senaste 7 åren jobbat udda tider. Kvällar, nätter och varannan helg – i 7 års tid.
Så naturligtvis är glädjen hos mig stor när jag äntligen landat ett dagtidsjobb, att få sova hemma varje natt och ledig varje helg är något som är oerhört efterlängtat från både mig själv och min familj.
Men.
Efter jobbat mina första fyra dagar på nya jobbet så är jag minst sagt ganska trött, och jag förstår inte var timmarna tar vägen! Man kommer hem, äter och sen måste man lägga sig för att orka upp på morgonen!!

Nja, så illa är det ju faktiskt inte.. Men mitt spelande har sannerligen blivit lidande denna första veckan för jag har inte hunnit spela något alls (förutom ett 60-tal matcher i SongPop men de räknas ju inte). Och plötsligt så förstår jag att folk med vanliga arbetstider inte hinner spela så mycket…

Men vafan, jag är inte orolig. Sova kan man kanske göra när man blir gammal..?