Krönika: Grupptryck i vuxen ålder

(Denna krönika skrevs för publicering på Svampriket.se men blev framflyttad och nu utbytt mot en annan krönika jag skrivit. Så jag publicerar den här, även om jag har vidrört ämnet flera gånger tidigare på denna blogg samt att den utspelar sig någon vecka bakåt i tiden. Hoppas den underhåller något ändå.)

Min son och jag är nyss hemkomna från affären, där jag hämtade ett stort paket på mitt lokala postkontor. När vi åker hemåt, lyssnandes Pearls Girl så börjar tankarna snurra allt fortare. Hur gick detta till? För ett år sedan var jag en rabiat Xboxfanboy och nu har jag precis lagt två tusen kronor på en Ps3…

Vad hände egentligen?!

Inte har jag kommit till någon magisk insikt som får mig att bortse från Sixaxis uselhet.
Inte heller har jag plötsligt blivit förtjust i det röriga menysystemet mer känt som Xross Media Bar. Och jag har absolut inte förstått varför jag måste ladda ner ett spels trial-version först, innan jag kan ladda ner hela spelet.

Nej anledningen varför jag tänker köra något slags polygamiskt förhållande med dessa två ledande konsoler är av helt annan karaktär, nämligen en social sådan.

Jag har länge varit ensam med mina upplevelser av det mer digitala slaget. Under åren som gått har jag spelat otaliga timmar Counterstrike, Guildwars, Battlefield 2 och Modern Warfare 2/3. Men aldrig har jag saknat någon att spela me d, att samarbeta med och utbyta taktiker genom hörlurar och teamspeak/ventrilo/skype – jag har klarat mig bra själv.
Så var det även i en av mina personliga favoriter Borderlands, ett spel som jag klarade två varv i min ensamhet samtidigt som jag njöt i fulla drag. Och om några få dagar släpps den högt emotsedda uppföljaren och min ursprungliga plan var att jag skulle avnjuta de nya äventyren på Pandora på min fina Xbox, ensam och lyckligt ovetande om något annat.
Men då började det dyka påtryckningar från folk i min närhet, folk som alla skulle co-opa Borderlands 2 tillsammans på Ps3. Och plötsligt så känner jag mig utsatt för grupptryck, första gången sedan smygrökningen bakom tågmagasinet i femte klass.
Och precis som den ljumma eftermiddag för 17 år sedan, så kan jag inte stå emot trycket.
Jag, 28 år gammal, har fallit offer för grupptryck.

Man vill ju vara en av de coola killarna ju…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s