Bra Uppfostran? Episod 4 – Det ska börjas i tid

Hur gamla var ni när ni började spela?

Själv var jag nog runt 4-5 år när min far lånade hem en Commodore Vic 20, som vi spelade på så fort tillfälle gavs. Tv-spel har alltid varit en naturlig del av mitt liv och det är först nu på ålderns höst (Nåja, 28-års åldern ) när man har flera barn att uppfostra, som man börjar fundera på hur annorlunda spelandet kommer se ut för mina barn kontra min egen uppväxt. Min far tyckte om teknik och spelade gärna på vårt Nes, antingen ensam med spelet Golf eller körde dubbelmatcher i Tennis.
Men hur kommer mina barns relation till tv-spel utvecklas med två föräldrar som mer än gärna sätter sig och spelar, både ensamma och tillsammans med barnen?
Visst finns frågan om ansvarsfulla föräldrar som begränsar spelandet, något som för övrigt tas på högsta allvar här hemma, men jag funderar mer på om mina barn kommer nostalgiskt minnas tillbaka på dera tidiga, högst personliga spelupplevelser som man själv gör ?
Eller kommer det se helt  annorlunda ut för dem, med ett förändrat spelklimat samt spelande föräldrar?

Klart är iallafall att min son Noel är krokad av tv-spelandet, och han bara väntar på att få lära sin lillebror Sigge allt han kan:

Tänk, om några år kan jag köra 4 co-op spel med hela familjen i soffan.

Det kommer bli åsom!

Recension av New Super Mario Bros. 2

Ända sedan släppet så har de illavarslande tecknen funnits där.
Negativa recensioner, hårda ord på twitter ”Det sämsta Mario-spelet på Nintendokonsol!”, och det omtalade frenetiska sökandet av mynt i spelet gjorde mig orolig.

Jag tyckte nämligen väldigt mycket om det första New Super Mario Bros. som släpptes till Nintendo DS; det fångade rätt bra den plattformskärlek som cementerades i Super Mario Bros. 3 och Super Mario World. Även om det inte var något nytt och revolutionerande, så vart det samma universum som tidigare titlar och en mekanik som man lärt sig att älska, samt ett omspelsvärde i att man ska finna tre särskilda mynt på varje bana. Ett av mina absoluta favoriter till den konsolen faktiskt.

Tyvärr kan jag inte säga det samma om dess uppföljare.
En av de stora ”nyheterna” (lägg märke till de väl utplacerade situationstecknen) är målet att samla mynt. Det primära syftet med spelet är naturligtvis fortfarande att rädda prinsessan från Bowsers klor, men det finns även ett sekundärt mål, som dock aldrig motiveras eller förklaras, målet att samla ihop en miljon mynt. Alla som spelat ett Mario-plattformspel tidígare förstår att det skulle ta en ofantligt tid att samla ihop så mynt, så därför finns det olika föremål i spelet som ökar på ditt pengasamlande. Att samla ihop ett antal hundra mynt på varje bana blir därför standarden, vilket tyvärr bandesignen lider av eftersom det mer handlar om mynt än om plattformsperfektion.
Den oerhörda mängden insamlade mynt leder även till en ofantligt många extraliv (för att öka gränserna från 100 mynt = 1 extraliv har visst aldrig kommit på tal) så efter ett par timmar spelande så har jag över 100 liv i min bank!
Många liv kanske kan vara försvarbart, men i NSMB 2 är motståndet patetiskt lätt, något som gör mig oerhört besviken. Utmaningen är såpass låg så att om man dör tre gånger i rad på samma bana, så startar man med ett guldigt Tanooki-löv, som gör dig odödlig resten av banan.
Hur roligt blir det då, Nintendo??

Lägg även till en Bowser-fight som är ett hån mot tidigare spels episka finaler, så känner jag mig förolämpad av Nintendo och av Mario.
Detta är kanske ditt sämsta spel ändå?

Avsnitt 3 – Braid & Brunlöf


Äntligen, avsnitt 3 är Här!
Denna gång fördjupar vi oss i indiepärlan Braid och gästas av podradioprofilen Anders ”RetroResan” Brunlöf!

OBS SPOILERVARNING! OBS
Vi kommer diskutera handlingen och olika teorier om hur slutet kan tolkas, så var förberedd på det.

Länkar & Musik

Bästa scenen ur Charlie Chaplins Moderna Tider

Coheed and Cambria : In Keeping Secrets of Silent Earth: 3

Jag vill nog inte ha samlarutgåvan…

I tidigare inlägg har jag raljerat över mitt oresonliga suktande efter special och samlarutgåvor av spel.
Men där mitt yngre jag skulle köpt allt jag ville ha trots otillräckliga ekonomisk medel, så har mitt (relativt) mogna nuvarande jag klarat mig ifrån att trycka på Köp-knappen.
Iallafall när det gäller de dyra samlarutgåvorna…

Samtidigt så har flera av dessa utgåvor visats sig vara något av en bevikelse, de har inte riktigt hållt vad de lovat. Efter ha sett en bekants Helghast-mask från Killzone 3-utgåvan så vart den inte så imponerande som jag trodde, och efter sett en unboxing-video av Borderlands 2 Ultimate Loot Chest Edition (som jag ville ha fruktansvärt mycket!) så var kistan plastigare än vad jag hade hoppats på.
Mitt Ha-begär är därför rätt irrationellt i flera avseenden.

Spelserien Bioshock ligger oerhört varmt om hjärtat, jag har till och med tatuerat in en Big Daddy på armen. Så suget att spela den tredje delen, Bioshock Infinite, är oerhört stort.
Men nu när de utannonserat special och samlarutgåvan vet jag inte riktigt vad jag ska känna…

Saxat från Loading.se

En stor fågelfigur?
Va?
Jag har absolut ingen relation alls till denna ”fågel” och det är , mig veterligen, inget som dykt upp i tidigare Bioshock-spel. Visst är det en härlig känsla i övriga ting – propogandaposter, välgjord Artbook osv -men eftersom jag inte känner något alls för denna figurinen så finns inte suget alls för att köpa denna utgåva.
Och det är något som förvånar mig oerhört mycket.

Är jag sjuk tro? Eller har Irrationell Games prioriterat fel?


Bishock Infinite släpps preliminärt 26 februari 2013.

Mitt universums giganter!

Ta er en minut och njut, så återkommer jag sen.

He-man är min ohotat största barndomshjälte. Den enda som kommer i närheten är Spiderman, eller möjligen gänget i Dino Riders, men He-man var störst, bäst och vilket kan verka konstigt i dagsläget när man analyserar utseendet, också vackrast.
Min vän Jeppe hade när vi var små inspelat ett avsnitt på VHS som jag säkert kollat på 100 gånger, jag skojar inte. Jag älskar He-man.

 Jag har sedan en tid vetat om att det finns ett spel till Playstation 2 som går under namnet Defender of Grayskull.
Muspekaren har ett flertal gånger svävat över ‘Köp’ knappen på Tradera, men jag har hela tiden hindrat mig då spelet fått usla recensioner och det känns som slöseri med barndomsminnen, tid och framför allt pengar.
För jag har så klart förväntningar, just bara för att det är vad det är: Ett spel.. ett spel med He-man.. (!)  Jag är således lite rädd för att trots att jag vet att det inte kommer göra den tecknade serien rättvisa kan jag inte sluta hoppas 🙂
Allt detta är förstås bara undanflykter.  Om jag väl har bestämt mig för något så kan jag inte släppa det. Jag kommer köpa det här spelet, förr eller senare. Av ren och skär fanboyism.

Men håll i hatten för det verkar som att vi går ljusare tider till mötes!

Jag är ganska sen på den här bollen, men jag fick idag veta att företaget Glitchsoft utvecklar ett nytt He-Man spel till IOS! (Nu är det fresten slut på tvivel, man skall ha Iphone, punkt!)

Av bilder att döma ser den grafiska stilen typiskt Iphone-ish ut. Färgrik och barnvänlig i min mening. Vilket jag är helt ok med, att försöka apa efter något uråldrigt 80-tals tecknat hade inte gjort sig med dagens standard.
Vad som får mig att studsa upp och ned i soffan är att spelet är precis vad man förväntar sig att världens starkaste man skall vara, en slagskämpe. Det är nämligen en 2D brawler. Och kollar man igenom bildgalleriet på IGN så ser man att karaktärerna så som t.ex Beastman ovan är trots den nya grafiken och lite anti-proportionerliga väldigt trogna serien. Och när jag säger serien så menar jag förstås tv, och inte tidningsserien.
Kan de sedan lösa kontrollerna på ett bra sätt så kommer jag slänga mina pengar på det här spelet.

Vad som blir av detta projektet återstår att se, men jag kan säga att för egen del har jag inte varit så här peppad på ett spel sedan Final Fantasy XIII, och att jämföra med peppen inför det första Final Fantasy spelet på den nya generationen är inte att säga lite!

Affär? Nope där är det game-stop!

Jag gick förbi Gamestop i Allum Partile för en tid sedan och var på jakt efter Star Fox 64 3DS.
Den otroligt trevliga mannen fiskade fram ett exemplar så snabbt som om han visste precis vart titeln stod i hyllan.
Den trevliga mannen fick mig även att förhandsboka ett spel, vilket jag gjorde mest för att det var svårt att säga nej.

Tyvärr slutade historien i detta fallet med att jag ombokade från Dishonored till Borderlands 2, för att sedan avboka min förbokning på grund av: Internet

Detta är ett ständigt krig inom mig. Jag älskar att gå i spelbutiker. Bläddra bland titlarna, hitta gamla klassiker, undra varför någon i sitt sinnes fulla bruk skulle vilja köpa ett spel med svart fodral där det sitter en avriven vit lapp med namnet på under plasten.. Jag hade såklart kollat upp nätpriserna på mitt objekt innan jag entrade butiken.

Men där slutar det roliga. För jag KAN inte förmå mig att betala dyrt för spel som jag VET att jag får tag i billigare på internet. Och det här är ett problem för mig.
Skall man spara pengar eller vara ‘snäll’? Är det jag som är snål? Är det snålt att vara sparsam? Borde jag ‘stötta’ spelbutikerna? Och i så fall vart går den ekonomiska gränsen, 100 kr? … Önskar att det fanns en manual för dessa viktiga livsproblem 😉

Det var bättre förr.

Indie Game: The Movie – stark dokumentär om smala spel och dess hjältar

”Spel är den ultimata uttrycksformen, den tar bitar från alla kända kulturyttringar och sammanfogar det till en enhet som man kan intergrera med! Hur kan man inte vilja bli en del av det? ”

Dessa ord (egen översättning) yttras av spelmakaren Phil Fish i inldeningen av Indie Game – The Movie.
Han håller på och producerar  sitt livs viktigaste spel, samtidigt som han håller på att gå under på grund av det.

I denna dokumentär får vi följa tre spelskapare; en som har fått sitt spel släppt och hyllat, en som precis ska släppa sitt fleråriga projekt på Microsoft digitala speltjänst och slutligen nämnda Phil Fish som fortfarande , när filmen släpptes, inte fått ut sitt spel än. Filmen växlar mellan dessa olika individer och dess skapelser och skapar en väldigt speciell vinkel på fenomenet indie-spel. Dessa utvecklare är alltså independent, de gör sina spel helt oberoende av företag och har i princip inga pengar att röra sig med.
Mannen bakom succespelet Braid, Jonathan Blow, ger sin syn på indie-skapandet med att jämföra dess små egensinniga spel med storproduktioner som Halo och Modern Warfare. Han menar på att det finns ingen personlighet överhuvudtaget i de bombastiska produktionerna och det är just därför han bara sysslar med indie-spel. Men ju längre fram dokumentären skrider ju tydligare blir det att det är ytterst problematiskt att försöka göra sitt personliga projekt, sitt hjärtebarn, till en kommersiell produkt som kommer bedömas av både kritiker och lekmän. Något som uppenbarligen inte alla klarar av att ta.

Min tidigare inre bild av indie-spelskapare var den av den coola, nördiga killen som programmerar på sitt spel på lediga stunder, samtidigt som han lever ett rätt normalt lyckat liv. En eldsjäl med många järn i elden helt enkelt. Den bilden får jag något raserad när jag ser Indie Game – The Movie.
Visst är det eldsjälar vi ser, ingen tvekan om det, men det är också trasiga människor med varierande svåra bakgunder som alla brinner för sina spel, vissa brinner till och med lite för hårt för att det ska vara riktigt nyttigt för dem.

Dokumentären är en fröjd för ögat med en filmkvalité som för tankar till högdefinitions DSLR-kameror. Intervjuer blandas med grafik och skisser från spelen i fokus som tillsammans med ett härligt suggestivt soundtrack ger en vibrerande upplevelse, speciellt om man har något som helst spelintresse. 

Indie Game – The Movie är oerhört närgången och skildrar spelmakarnas känsloliv väldigt fint, så när filmen når sin sista del så är det svårt att hålla tillbaka tårarna.
Jag tänker införskaffa alla de nämnda spelen i filmen. Inte bara för jag är nyfiken på slutresultatet utan för att dessa spel äger egenskaper som storbolagens spel inte innehar och som kan ge mig riktigt minnesvärda upplevelser.
Samt att Phil Fish, Jonathan Blow, Edmund McMillen och Tommy Refenes förtjänar all kärlek de kan få genom att ,bokstavligen, lägga ner sin själ i sitt arbete.

Borderlands 2 och Solituden


I recension efter recension, på forum och i mitt twitterflöde läser jag samma återkommande uppfattning om spelet Borderlands; ”Det kommer bara till sin fulla rätt om man spelar flera tillsammans”.
En uppfattning som jag inte riktigt delar och till viss del motstrider!

Vi inledde starkt på releasedagen, den 21 september, med att köra en 4p co-op sittning på över 7 timmar. Från kväll till sena natten. Och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var roligt. Det var faktiskt en av de trevligaste multiplayer-upplevelserna på mycket länge; fyra personer på olika platser som snackar genom Skype och skjuter otaligt många Psychos, Mauraders och Nomads. Och så slipper man köra fordonen som har en fruktansvärd körkänsla, man kan ockupera Gunner Seat istället.

Men multiplayer har sina nackdelar.
Jag har missat större delen av storyn, hänger inte riktigt med i varför jag ska göra vissa uppdrag till exempel.
Den träffsäkra dialogen har även den gått mig förbi (har ju iförsig haft annan träffsäker dialog att lyssna på i mina lurar kopplade till Skype). Jag kan även tycka att mängden fiender nästan bli oöverkomligt när man spelar fyra stycken samtidigt; i vissa passager blir det ett köttande utan dess like och du pumpar frenetiskt på skjutknappen utan någon som helst strategi eller taktik. Man blir rätt mör i både huvud och kropp efter ett par timmar av sådant spelande

Nej jag ser det snarare att multiplayer-läget är en bonus till ett redan gediget spel.
Genom hela första spelet i serien gick jag ensam och utforskade varje hörn och skrymsle på den enorma världen. Jag la oerhört många timmar och älskade det obönhörligt; kombinationen av fps och mängder av loot var en synnerligen trevlig upplevelse för en komplettist som undertecknad.
Så iggår när jag spelade Borderlands 2 en stund på kvällen, infann sig ett väldigt avslappnat lugn, som gjorde att jag kunde utforska och loota i min egna takt – utan att bli stressad av någon annan.

Det är nog faktiskt så jag vill uppleva mitt senaste besök på planeten  Pandora; ensam och ostressad.
(Men oroa er inte, kära fränder. Jag kommer att joina era sessioner med. Men om jag inte gör det så förstår ni nog varför.)

Bra Uppfostran? – Episod 3: Budskapet börjar nå fram

Som förälder finns det många tillfällen att bli extra stolt över sina barn.
Det kan vara allt ifrån att sova hela natten i sin egen säng till när de metat upp sin första abborre eller ställt upp för en kompis i skolan.
Som inbiten tv-spelare och loppiskonässör som undertecknad blev jag extra varm om hjärtat när min son kom hem från ett loppisbesök med morfar och hade införskaffat följande pryl:

20121001-103814.jpg

 

Jag blir så stolt!