Skrillex Quest !

Härligt att bli såhär positivt överasskad en kall, tråkig och grå torsdag som det här!

Jag har nämligen spelat igenom ett spel vid namn Skrillex Quest.
Du spelar det i din webbläsare och det är över på 10-15 minuter.
Och det är retrokärlek, referensmaraton och Skrillex i en minst sagt underlig blandning.

Spelet börjar med att en liten dammtuss flyger in i ett Nes-spel och placerar sig på de ack så viktiga kontaktytorna. Alla som är uppväxt med ett Nes i pojkrummet vet hur spel kan bete sig när det är smutsigt i kasetten; grafiken ser trasig ut och musiken hackar, spelet glitchar helt enkelt.
Detta är just vad som händer i denna världen, där du träder in som en hjälte för att krossa glitcharna, hitta de gömda nycklarna och rädda den avlidna prinsessan från sitt fängelse.

Låter det galet? Det är det!
Grafiken är svår att beskriva med ord, men det är en blandning av stilrena, pixliga karaktärer tillsammans med fula ”buggar ”, samtidigt som det gärna byter perspektiv, flera gånger om dessutom.
Spelet är hyllning till retrospel och det finns så många sprites från Nes-spel så jag vet inte ens vad jag ska börja. Tydliga referenser till Zelda och Journey roar gott, men även smalare blinkningar går att finna, som när den vise mannen droppar ett citat från filmen Never Ending Story. Känns som Skrillex velat fylla spelet med saker som han älskar från sin barndom.
Och på tal om Skrillex, ja detta spelet är gjord som ett reklamjippo för han som artist och för hans musik. Men låtarna funkar bra och passar perfekt in på det upphackade, glitchiga temat.

Så vad tusan väntar ni på?
Ge er själv en härlig, udda spelupplevelse som både är lätttillgänglig, kort och alldeles, alldeles underbar!

Ps. Här är länken en gång till om ni missade den där uppe; http://www.skrillexquest.com/ Ds.

Annonser
Gamersleeve 7.0

Gamersleeve 7.0

Svårt att ta bild på, men efter lång väntan är den nu färdigställd, min tatuering av Journey, som markerar avslutet på mitt projekt vid handleden. Så nu jobbar jag mig uppåt!

Avsnitt 4 – Massa Scribblenauts plus lite Borderlands

I det fjärde avsnittet av podden som spelar spelen att dö för, pratar vi om tre (!) spel ur Scribblenauts-serien samt besöker planeten Pandora ifrån Borderlands. Vi hinner även bli rejält oense!

Så skynda att lyssna nu då för tusan!
Avsnittet finns för nedladdning Här samt på iTunes.

Glöm inte att kommentera flitigt och mycket!

Puss å Kram!

Länkar & Musik

Spelsoffan och Sem-Retro

Skoggys Games

The Red Jumpsuit Apparatus – Grim Goodbye

Att spela eller inte spela – det är frågan?

20121125-202605.jpg

Som jag nämnde förra veckan så spelade jag äntligen färdigt Borderlands 2, och var sugen på något nytt stationärt spel att lägga mina få fria timmar på. Har alltid ett par titlar i hyllan som väntar på att få uppmärksamhet, plus ett par virtuella diton som jag ”fått” igenom mitt PS+-konto, och det är alltid lika svårt att välja ut nästa spelupplevelse. Inte minst när det nya DLC till Borderlands 2 är så lockande, men nej, jag måste beta av något av spelen i min ägo!

Lotten föll på Rockstars ”GTA-goes-western” Red Dead Redemption som jag har hört så mycket gott om. Men redan efter en timmas spel så blir jag genast osäker på mitt val, och funderar på om jag ska lägga min knappa speltid på ett spel som jag inte gillar?

Jo jag vet, jag har belyst ett liknande scenario tidigare, men det är fortfarande lika jävla svårt!
Å ena sidan vill jag ge det rosade spelet en ärlig chans och ”ha spelat det” så man kan använda det som en referenspunkt och erfarenhet. Å andra sidan så är , som sagt, livet alldeles för kort och mängden spel jag vill spela kontra tiden som finnes, det bildar en helt omöjlig ekvation.
Om spelet var med i den ack så viktiga Boken och vore material för vår podcast Play Before You Die, då hade jag ansträngt mig mer och gett det mitt yttersta för att spela och klara det, men just där är det på något sätt viktigare och mer betydelsefullt.

Så hur ska jag göra?
Spela ett spel jag inte är särskilt glad i eller välja något annat, förhoppningsvis bättre?

Borderlands 2 äntligen avklarat!


Till slut så har eftertexterna rullat för Borderlands 2 på min Ps3, till tonerna av The Heavy – How You Like Me Now?

Nästan två månader efter jag fick spelet i min hand så känner jag att jag är färdig (iallafall för stunden, återkommer till det) och anledningen till att det inte har kommit någon text om det, beror helt enkelt på att alla lediga stunder har ägnats åt att leta loot på Pandora. Det säger väl tillräckligt om spelets kvalite egentligen, men jag tänker ändå belysa lite blandade punkter om varför Borderlands 2 är så, ursäkta språket, jävla bra.

* Co-Op!
Ja, jag vet, våran episka start av spelet med en 7 timmar lång 4p co-op session har avhandlats både här i textform och i en podrecension borta vid Svampriket, men den måste nämnas ännu en gång, eftersom det var en av de roligaste multiplayerupplevelser jag varit med om! Det skulle jag lätt kunnat tänka mig en sådan runda varje dag (om man inte behövde sova och inte hade några andra förpliktelser som helst, typ jobb och familj). Dock hävdar jag bestämt att upplevelsen för mig blir allra bäst när jag spelar det själv, jag kan utforska allt som jag vill och i min egen takt. Men spelet ska ha en stor eloge för dess lättanvända system för co-op, som gör det väldigt lätt att hoppa in och ur olika spelsessioner. Kudos!

* Grafiken!
Att det grafiska i spel ska vara realistisk och vara så lik verkligheten som möjligt, har aldrig varit särskilt viktigt för mig. Nej, jag dras nästan alltid till det mer annorlunda och utstickande och cel-shaded grafik har jag alltid gillat (Windwaker är mycket mysigare att se på än Twilight Princess, så det så!) Så naturligt uppskattar jag Borderlands grafiska stil oerhört mycket, men även den Mad Max-inspirerade miljöerna, den galna vapendesignen och de Stanna-upp-och-titta-vyerna gör allting rätt och jag känner mig hemma på Pandora.


* Karaktärerna!
Vissa upprörda röster har hörts, om hur tråkiga och menlösa de fyra huvudkaraktärerna är. Det är väl måhända sant, någon djupare  relation till dem finns inte att hitta. Som tur är finns dess mer NPC-karaktärer som är minnesvärda och underhållande. Jag är , bevisligen, inte ensam om att fullkomligt älska Tiny Tina, världens farligaste 14-åring, men även andra karaktärer och uppdrag kopplade till dem engagerar. Jag tänker på Scooter och hans kärleksproblem, galningen som ville bli skjuten i huvudet, Sir Hammerlock brittiskhet som aldrig blir gammal och hatkärleken till CL4p – TP.
Den berättelse som berörde mig mest var dock Mordecai och det tragiska öde som han utsätts för, ett engagemang från min sida som troligtvis bottnar mycket i att jag spelade en hel del som karaktären Mordecai i första spelet. En tragedi som för oss naturligt in på nästa punkt, nämligen…

* Bad Guy No 1 – Handsome Jack!
Det som gör storyn i denna uppföljare så mycket bättre beror helt och hållet på Pandoras och alla vault hunters största fiende, Handsome Jack. Ett riktigt as till människa som är väldigt lätt att hata på men som samtidigt roar nåt fruktansvärt med sitt välsmorda munläder.
Handsome Jack, det var ett nöje att plocka dig.

* Spelmekaniken!
Ett välgjort fps i en öppen, stor-som-fan-värld med en stor valfrihet och mängder av sidouppdrag.
Plus en helvetes massa vapen.
Behöver jag säga mer?

* Metahumorn och referenserna!
Referenser till allt från tv-spel, till filmer till barnprogram från 90-talet till internet memes (Why U mad Bro!) får mig att le och nicka igenkännande.

 * Slutsats!
Det finns en massa fler anledningar att spela spelet, men detta får nog räcka. Har jag inte övertygat Er än så lär jag aldrig göra det.
För tillfället lägger jag nu spelet på hyllan för att ge tid åt andra spel som pockar på min uppmärksamhet, men kommer återkomma till Borderlands 2 och Pandora snart igen, ett DLC ligger redan ute och ett annat ligger i startgroparna.
DLC tillsammans med New Game Plus ger ett stort mervärde, vilket kommer leda till mer kärlek från mitt håll framöver.
Men för tillfället ska jag nu äntligen vara tyst om Borderlands, för jag har ju namedroppat och hypeat spelet i många månader nu.

Borderlands 2 – Fricking Awesome-sause!

Brothers: A tale of two sons – Josef Fares gör spel

Josef Fares känner nog de flesta till som filmregissör, med filmer som Jalla Jalla!, ZoZo och Kopps har han blivit en naturlig del av Sveriges duktiga filmregissörer.
Men något som många inte vet är att att Josef har ett stort och brinnande spelintresse, ett intresse som bland annat lett till deltagande i P3 Spels panel.
Under se senaste åren har han även drivits av tanken att vara med och utveckla ett eget spel, ett projekt som gått igenom många faser och utvecklare men som till slut landade hos det svenska spelföretaget Starbreeze. Projektet har tagit upp all av Josefs fokus som har lagt filmandet temporärt på hyllan, iallafall till spelet är färdigt.

Nu har det börjat hända grejer och för ett tag sedan släpptes en första teaser-trailer:


En trolsk och magisk stämning men ändå med en ”svensk” känsla med björkskogen och naturen.
Brothers: A tale of two sons kretsar kring två bröder som beger sig ut på äventyr för att rädda sin far, som ligger sjuk inför döden. Mycket mer än så är inte känt och personligen behöver jag inte mer bakgrund än så.
Josef pratar om att det kommer vara ett ”upplevelse-baserat äventyrspel” med en engagerande story med mycket känslor, men som även kommer innehålla intressanta spelmekaniska grepp. Spelare styr nämligen både bröderna samtidigt, med varsin styrspak! Instinktivt känns det svårt att föreställa sig men jag tror även att det kan leda till intressanta spelmoment och pussel.

Det har även släppts en video med lite faktiskt gameplay:

Även om de är långt ifrån lika så har spelet Journey nämnts i samma andetag som Brothers, något som får mitt hjärta att slå lite extra fort. Jag hoppas innerligt att Josef Fares och hans team på Starbreeze kan utveckla ett spel som påverkar mig, som visar känslor och som kan få mig till den plats som bara ett fåtal andra spel lyckats med.
Längtar redan efter våren 2013!

 

Vill man höra mer om spelet så rekommenderar jag avsnitt 14 av podcasten Overkligt! Finns på iTunes eller här.

Rapport från kuben – Dag 2

Det går fort framåt i spelet Curiosity!
Efter att ha varit ute på Appstore i cirka 28 timmar så har jag några hisnande siffror för er:

166 607 Användare

98 584 509 kuber förstörda

2 029 643 kuber kvar på detta lager

7 783 kuber förstörda av mig

Allt detta på 28 timmar, visst är det fascinerande!
Och som ni märker så har jag själv bidragit med snart 8000 hackande av kuber, något jag inte trodde från början. Men jag finner det tillfredställande och rofyllt att bara sitta och trycka bort kuber från skärmen, lyssna på det härliga ljudet när de går sönder och invaggas av den ambienta ljudmattan.

Plus att jag fortfarande är nyfiken!
Vad i hela fridens namn och hans moster, finns längst in i kuben?!

Mer rapporter kommer ju längre experimentet fortgår.

(Och fattar du inte ett jota om vad jag snackar om, läs detta inlägget så faller alla kuber på plats)

Nyfiken på Curiosity?

Spelmakaren Peter Molyneux, känd för titlar som Fable-serien och Black & White, har i dagarna släppt sitt omtalade iOS-spel Curiosity.
Fast att kalla det spel är kanske felaktigt.

you are the 6 708th person to embark on this unique experiment exploring the power of curiosity

Så står det när jag startar upp ”spelet”. Målet är att hacka dig igenom en gigantisk kub för att nå den innersta kuben och få reda på en ”livsomvändande” hemlighet.
Kruxet är att kuben består av 60 miljarder bitar, som alla måste knackas bort, en efter en. Detta kan ses som ett omöjligt uppdrag, men eftersom alla människor som spelar spelet hackar på en och samma kub så ser Molyneux detta mer som ett socialt experiment som undersöker människors nyfikenhet och försöker dra det till sin yttersta spets.
Med inbyggd interaktion med sociala medier som Facebook och Twitter, så är det lätt att jämföra sin framgång med sina vänners, något som högst troligt sporrar tävlingsinstinkten hos deltagarna.
Curiosity är gratis att hämta hem från Appstore, men det finns verktyg att köpa i spelet som gör att man förstör en större mängd bitar och kommer därför längre inåt mitten. Det ryktas om att det ska finnas en specialverktyg som ska kunna ta bort en avsevärd mängd bitar men som kommer att kosta många, många tusenlappar av faktiska pengar för att köpa. Allt för att utforska hur nyfiken spelarna är (samt möjligheten att tjäna en massa pengar förstås.

Jag erkänner direkt; jag är sucker för sådana här projekt.
Udda, konstnärliga och med en djupare mening så är jag krokad direkt.
Men mest intressant är nog att se om experimentet lyckas; kommer någon nå den innersta kuben med hemligheten?
Och kommer denna lyckliga (?) sate dela med sig dess innehåll?

 

Är du nyfiken?

Sony försöker inte ens…

Eftersom jag nuförtiden är Playstation Plus-medlem så förutom att få en hel del fullversioner av spel så får man ibland tillgång til beta-versioner av spel. Så vart fallet med Playstation All-Stars Battle Royale, Sonys egen version party-fightern Super Smash Bros som Nintendo står som upphovsman till.

Redan när de första bilderna ifrån spelet kom ut så var plagierings-diskussionerna igång.
Allt från hur stridssystemet fungerade, till uplägg och greppet att låna in karaktär från olika franchiser kopplade till Sony – allt doftar Smash Bros. Inget som Sony dock vill medge överhuvudtaget.

När jag till slut testade betan nu i eftermiddags satt min dotter Nemi, 6 år, vid min sida. Efter cirka 30 sekunder in i min första match utbrister hon:

Pappa, det är ju precis som det där spelet med Mario och Zelda. Fast andra gubbar.

Kära Sony, när en sexårig flicka som sett Super Smash Bros. en gång, direkt drar raka paraller till det när hon ser Ert Battle Royale, då blir det bara löjligt.

Spelet då? Är det något att ha?
Nej, det tycker jag inte. Men jag är inte särskilt förtjust i Smash Bros. heller, inte längre. Det är underbart charmigt med mixen av olika karaktärer och miljöer, men figthingen blir mest en massa button-mashing och undvikande av att ramla ner i hål (något som är nästintill omöjligt ).
Så visst lockar det lite att spela som Big Daddy i det färdiga spelet av Battle Royale…..
men nä.