2012 – Min personliga resume

20121.7flqpdne53c44scgkk80g8gc0.8wlwk6mi6zggocssco44gwoow.th_
Hejsan alla läsare, Bob här.
Året 2012 är strax till ända och för mig personligen har det sannerligen varit ett otroligt år, händelserikt på så många sätt och vill genom den personliga lilla resumen sammanfatta mitt år som spelskribent och bloggare, och tacka de som har stöttat och hjälpt till under det gångna året.

Den 10 februari sjösattes min och Peter Erikssons gemensamma blogg, PixelKameraderi, efter en tids diskuterande och stötande och blötande kom vi fram till form och namn. En blogg för att få ut våra tankar om mediet vi älskar och lägger så mycket tid kändes helt rätt, samtidigt som det var roligare att vara två (samt att frekvensen inlägg blir så mycket större då).

Vi skrev om allt från Missad Spelmusik till mina problem med Dual Shock-kontrollen, Peter öppnade försändelser och jag köpte sockar. Både högt och lågt med andra ord.

I April spelade vi Journey, ett av årets absolut bästa spelupplevelser och som ledde till mängder av inlägg bland annat min allra första publicerade spelrecension, Peters tatuerade in motiv från spelet och vi vågade oss på att testa konceptet ”podcast”, (dock med starka apostrofer runt) när vi spelade in ett samtal mellan oss och pratade av oss om just Journey.

Samma månad åkte vi till Göteborg för att gå på Retrospelsmässan 2012 och uppleva en av de trevligaste dag/kväll/natt/morgon tillsammans med RetroResans Anders och Samson plus en massa andra sköna gamers, som vi idag umgås med privat. En underbar dag som jag vill påstå, var starten till något nytt.

I Maj månad började vi även blogga för våran lokaltidning Markbladet, där under namnet Spelbloggen, något som lett till nya läsare och förhoppningsvis har vi fått ut vårt ord ännu längre.

2012 var även året då jag upptäckte Sveriges bästa spelblogg, Svampriket, där jag är inne varje dag och läser. Har även fått den stora äran att få gästblogga där vid flera tillfällen, bland annat om Att livet är för kort för dåliga spel och funderat på om Alan Wake var Aktiv eller passiv underhållning?

Sommarens absoluta höjdpunkt var naturligtvis avslutningen av RetroResan. En podcast som spelar retrospel och snackar pizza är fortfarande nåt av de bästa som går att lyssna på, men efter tre år var det slut och avslutades med en 10 timmar lång livesändning och en brakfest uppe i Stockholm. Jag och Peter tog följe med Trazh och Ivan och bilade upp till Stockholm och hade fruktansvärt roligt, allt dokumenterat med min kamera och kärleksfullt ihopklippt av Peter. Resultatet blev filmen Resan till Retroresan.

Den 14 september kom storken förbi med mitt tredje barn, sonen Sigge, som är en ständig källa till glädje och som resulterade i texten Spelet, som publicerades på Svampriket och är, i mitt tycke, en av mina allra bästa texter.

20121229-164459.jpg

Vi var även den näst mest nerladdade podcasten i Sverige under en dag!

Efter bollande av ideer och en vilja att pröva på fler koncept utannonserade vi vår egen podcast, Play Before You Die.
En podcast som gav oss möjlighet att komma ikapp spel som borde ha spelat, både retrospel och moderna släpp, samtidigt som vi snackar en massa annat.
Projektet gav blodad tand och efter en knackig start börjar vi nu efter fem avsnitt hitta formen och konceptet.
Bloggen slog för övrigt besöksrekord när vi släppte avsnittet om Braid & Brunlöf, då vi våldgästades av ”RetroResans-helt-vanliga-kille” Anders Brunlöf. Om rekordet berodde på Brunlöfs närvaro eller avsnittets höga kvalitee låter vi vara osagt.

Arbetet med podcasten är tidskrävande så frekvensen på blogginlägg har minskat nu under hösten och vintern, men jag har på känn att nästa år kommer vara lika innehållsrik som detta första år har varit för PixelKameraderi eller PxK som vi gärna förkortar det till.

Avslut och Tacktal

Detta har sannerligen varit ett otroligt år.
Alla människor jag har träffat, alla positiva ord och kommentarer, allt förtroende och uppskattning. Har skaffat mig flera nya vänner som jag är väldigt glad över att känna, tack till alla Er.
Ett stort tack till Svampriket och framförallt Anders Brunlöf som låtit mig gästa bloggen flera gånger. Det ger mig en enorm egoboost varje gång, som jag kan leva på länge. Kudos!

Tack även till min kontakt på Markbladet, Sara Skur, som gav oss möjligheten att blogga för dem och är en härlig, peppande tjej.

Min ständiga medspelare tillika själsfrände Lina Efraimsson ska ha ett enormt tack för all feedback, stöttning och spelande vi gjort tillsammans i år. Jag älskar dig.

Och till slut, tack till Peter Eriksson.
För att vi startade bloggen, för att du övertalade mig att gå på efterfest hos Nidde och för att du är suverän att göra podcast med.
Puss på dig.

Så jäkla bra som 2012 har varit, så kan jag knappt vänta på att nästa år ska starta.
Bring It On, 2013!

Annonser

Bra Uppfostran? Episod 6 – Lek i snö

JouneySnö

Följande dialog utspelade sig  dagen före dopparedagen, när jag klädde på mina barn ytterkläder för att gå ut på den obligatoriska gå-ut-och-leka-iallafall-en-stund-om-dagen.
Dagen ifråga var det snöigt och väldigt blåsigt och jag tog på min son en halsduk.

– Ska vi leka det där spelet som mamma spelade för några dagar sedan?
– Vilket då?
– Det där med gubben i snön och berget och halsduken och så?
– Men hallå! Vem ska vara berget då? Och vem ska vara ljuset? Vi är ju bara två ju!

Bob vinner prylar – dåligt omen?

20121222-160728.jpg

Jag vinner aldrig nåt.
Uppvuxen med en två år äldre bror som ALLTID vinner prylar, vare sig det är på Lisebergs chokladhjul eller annat, så har han alltid varit en turgubbe, medan jag aldrig vinner något alls.

Men i förra veckan var det något som hände, en störning i kraften om ni så vill, men plötsligt så vann jag plötsligt flera prylar från olika håll och genast såg jag det som ett dåligt omen, ett tecken på att jordens undergång verkligen var nära!
Speciellt eftersom på den mytomspunna, eventuella undergångsdagen 21 december 2012, så visste jag att jag skulle få en trisslott och såg därför framför mig att jag vann 30 000kr i månaden i 30 år samtidigt som domedagen föll över mig.

Men så blev det ju inte, som tur var. Trisslotten var en nit och undergången flyttades fram ett par år.
Men faktum kvarstår; att jag vann massa fina prylar! Och det är ju ändå det detta inlägg handlar  om!
Så jag vill tacka Spelberget för spelet Ratchet & Clank: All 4 One som jag vann i deras julminnes-tävling!
Och jag vill tacka Martin Lindell för 3DS-spelet Winter Sports 2012 som jag vann enbart genom att twittra ordet Snötjut till honom. Easy win så att säga.
Ej med på bild och ej i min ägo än, men jag har även vunnit det svenskutvecklade sällskapspelet BitQuiz ett frågesportspel om tv-spel som verkar väldigt trevligt. Ett mer utförligt inlägg om spelet och dess kvaliteter kommer när jag spelat igenom det ordentligt.

Så tack! Ni drygade ut min julklappsskörd detta år ordentligt!

Funny business är inte funny business.

Jag var inne i en spelbutik i Göteborg häromdagen som inte var knuten till en kedja (som tex Game eller GameStop). Den verkade alltså av allt att döma vara privatägd, och innehöll i princip endast begagnade varor.

Jag vaggade omkring en stund bland hyllorna och mina ögon fastnade tillslut på Resident Evil Revelations till 3DS. Jag har länge tänkt att jag skall införskaffa mig detta spel, men har aldrig känt något större sug och inte haft vidare bråttom. Varför det nu tog min uppmärksamhet var på grund av priset. 200:-. Lite väl lågt tänker jag, klickar fram prisjakt på telefonen och ser till min förvåning att det är billigare än på nätet. Givet köp!

KrösusHär kommer min fundering in, för när jag spanade priser såg jag att likadana spel ibland kunde ha olika pris, och i det flesta fall tog de överpris för samtliga spel.
Jag resonerar ju såhär, att om man höll  åtminstone en likvärdg nivå, säg 50-100 kr över snittet på sina priser så skulle jag mer än gärna handla mer spel i butik, för jag tycker det är roligare än näthandel.
Jag är killen som samlar på mig spel och inte för mitt liv skulle få för mig att köpa ett digitalt som annars går att få ett fysiskt ex utav, med vissa rariteter som undantag såklart. Kedjebutikerna kanske har en mall att gå efter och inte kan prissätta själva, det har jag ingen aning om, men denna ägaren borde enligt mitt tycke kunna det.

Beror detta då på att ägaren inte bryr sig?, eller inte kan?, eller inte vill?..

Jag tycker det är så synd, för i mina ögon framstår därmed dennes butik som oseriös. På något vis förväntar jag mig att en person som driver en verksamhet för en såpass smal publik som gamers skall ha samma engagemang som jag hade haft i samma situation.

Men jag inser sedan att det lika gärna kan vara en business. Att butiken är en butik och den skall dra in pengar, och bara råkar göra det på ett sätt jag inte förstår, dvs lite för dyra spel.

Me no like!

Avsnitt Fem – iPhone-special

Avsnitt Fem - Iphone-special

Goddag!
I vårt femte avsnitt tar vi oss en iPhone-special och går igenom fyra olika spel, varav två är med i boken.
Men platsar de på vår lista tro?
Vi hinner även snacka om en av Göteborgs bästa pizzerior och hur oerhört tillfredställande det är att tackla getingar.
Ni hittar avsnittet HÄR och på iTunes.

Trevlig lyssning och God Jul och Gott Nytt År önskar Play Before You Die och Pixelkameraderi!

Länkar & Musik

Revansch!

Johan Pixel Windle

Nordloef

Och hans version av Buddy Holly

Tom Waits – Going Out West

God Jul och Gott Nytt År önskar PixelKameraderi!

2074692-super_mario_characters_in_christmas_socks_wallpaper

Nu står julen snart inför dörren och vi vill bara passa på att tacka för det gångna året och all respons och läsare vi fått! Att vi tillsammans skulle starta en spelblogg ihop känns nu, 10 månader senare, som en av de bästa ideerna på mycket länge.

Vi har även sjösatt våran ide om en egen podcast nämligen Play Before You Die, som har blivit ett riktigt hjärteprojekt som vi är oerhört stolta över och lägger ner stor mängd tid på.
Tack alla ni ”Number One Fans” där ute, ni vet vilka ni är! (Psst, det kommer ut ett nytt avsnitt lagom till julafton med!)

2012 var jävligt bra och 2013 ser sannerligen lovande ut det med. Vi ser framemot av ett år fullt av spelande, mässor och häng med skönt spelfolk!
Avslutar denna julhälsning med klychan ”Hoppas ni får hårda, spelrelaterade klappar under granen” och så bjuder vi på Bobs inspelning av fjolårets julkonsert i spelkretsar, Gamers X-mas!

Bra Uppfostran? Episod 5 – Känslor i Journey

journey

Som de allra flesta av våra läsare vet, så håller vi här på bloggen spelet Journey som ett av årets allra bästa spel. Det sträcker sig även långt utanför just ”GOTY 2012” och platsar högt på våra personliga listor av bästa spelupplevelser någonsin, Peter har ju till och med förevigat spelet en permanent plats på sin arm.

När man har upplevt en sådan här makalös upplevelse har åtminstone jag en viss förmåga att vilja få mina nära och kära att ta del av upplevelsen, och i mitt fall är det främst min sambo Lina som jag bearbetat och idag var det dags.

Vad hon tyckte är en annan historia, vad jag vill belysa med detta inlägg är mina barns reaktion på detta spel.
Eftersom Journey är en sådan speciell upplevelse ville jag att Lina skulle få spela utan störmoment och i sin ensamhet, men under de sista 45 minuterna anslöt sig våra två barn, 4 respektive 6 år gamla, och att då bevittna spelet i tystnad – allt för att inte störa upplevelsen.
Och trots att de bara dök rakt in i ”handlingen” så var de genast trollbundna och när slutscenen började rulla satt hela vår lilla familj med tårar i ögonen. Mina barn satt alltså och grät så tårarna rann ner för kinderna – efter ha bevittnat ett spels avslut, ett spel som saknar både dialog och uppenbar handling och mål.
Så hur kommer det sig att de sitter och gråter (och då menar jag verkligen bölar)? När vi tröstade dem och frågade de varför så var svaren att det var så ”sorgligt”, ”ledsam musik” och att ”man dog där i snön”.

Är det så att jag har oerhört känsliga barn? Eller är det spelet som är så stark i sin känsloskildring?
Troligtvis en blandning av de båda, men faktum är att det moderna spelmediet innehåller så mycket mer än Super Mario-hoppande och arga fåglar, det kan vara en audio-visuell upplevelse av den magnitud som enbart mer etablerade kulturformer haft monopol på.
Och även om detta kanske egentligen inte är ett spel för barn, så blev mina två barn lika engagerade i Journey som de blir av de allra bästa Studio Ghibli-filmerna och det är sannerligt inget dåligt omdöme.

Första intrycket av Motorstorm Apocalypse

motorstorm-apocalypse

Efter femte försöket så lyckades jag till slut att få ner och installerat Motorstorm Apocalypse, som jag fått ”gratis” genom min prenumeration på Ps-Plus.
Och positivt överraskad blev jag allt när spelet visade sig vara riktigt trevligt!

Ett racingspel av den arkadiga skolan med boost-funktioner samt möjlighet att tackla och knuffa in motståndare i räcken så de vackert exploderar i ett stort eldmoln. Flera olika fordonstyper som motorcykel, muskelbil och monstertruck ökar variationen och banorna är många och ombytliga.
Det riktigt intressanta är dock undertitlen – Apocalypse – som verkligen får spelet att sticka ut hakan bland konkurrensen.
I den nästan obefintliga storyn förklaras det inte mycket, men jordbävningar och annat otyg härjar vilt på olika platser, där man naturligtvis ska racea och tävla på. Detta kan inebära att den fallfärdiga bron du åker på plötsligt rasar och du måste snabbt hitta bästa vägen därifrån – det hjälper alltså inte alltid att ha memorerat banan för plötsligt ser den inte likadan ut! Bortsett från det rent spelmekaníska nöjet med detta så är det bländande grafiskt sett att se tre skyskrapor rasa framför dig medans du ligger på rak kurs i 150 knyck emot dem! Spelet är riktigt snyggt och börjar nu även bli rejält utmanande.

Ett trevligt spel som funkar perfekt som ett ”andra spel” när man spelar tunga storydrivna spel samtidigt.
Nämnde jag att det även har en trevlig multiplayer, både online och i soffan?

Mina julklappar blev till antalet fyra, varav två ganska dyra.

Man vet aldrig med tomten. Han är en lurig jävel. Så det är lika bra att köpa julklapparna till sig själv.

MusBlobEffect

En magisk mus: Apple har mig som lindad kring sitt lillfinger, så det är en självklarhet att jag tar och köper mig deras magiska mus.
Med facit i hand är den otroligt snygg, men väldigt oergonomisk. Jag vill ha en mus som passar bra i handen, det gör inte denna. Men den kan nog fler magiska trick än Tobbe Trollkarl. 549:-

En pojke och hans blob: En gammal NES klassiker som fått sitt utförande på Wii. Jag har aldrig spelat det, jag vet inget direkt om det. Men första gången jag såg det viste jag att jag skall äga det! (även innan jag fann att det är med i PB4UD’s bibel)
Tyvärr är det ett spel som är relativt svårt att få tag på, vilket innebar att när det var fem minuter kvar på Tradera och priset ligger fortfarande på 78:- vet jag att snart kommer det hända grejor. Mycket riktigt så fick jag slåss mot en annan köpare, men ju mer hen trissade priset ju mer besluten blev jag att hen jäveln skall inte få mitt spel!, vilket slutade med 434:- inkl. frakt. Oavsett hur spelet är känns det av samlarvärde helt ok!

Mass Effect 3 Collector’s Edition: Jag har sedan mitt köp av Dark Souls och Final Fantasy XIII-2 Limited Editions fått blodad tand när det gäller dessa lite mer matiga boxar av spel. Jag kollar sällan dess extramaterial, men också här är det samlaren i mig som får en kick.
Och när CDON säljer detta exemplar av ett spel jag ändå en dag måste spel för 249:-, så är köpet givet!

Så vad är den fjärde saken då undrar ni?

Mac-OS-X-Mountain-Lion

OS X Mountain Lion: OS fucking X Bergslejon måste kosta en förmögenhet tänker jag, eftersom de fysiska produkterna från Apple är fett jävla dyra, om än så underbart bra. Det visade sig vara precis tvärtom: 149:- (!!)
Att få iMessage på datorn och slippa plocka upp telefonen när man sitter och jobbar är så jävla GÖTT!
(Ännu en anledning till att alla borde skaffa iPhone.. NU!)