Bob gillar New Super Mario Bros. Wii

ws_New_Super_Mario_Bros._Wii_1920x1200

I julas låg ett paket under vår gran. Men den välbekanta formen som man har lärt sig att älska som cineast/gamer. Det var från Jultomten och var en present till hela familjen. När barnen mina hade hastigt rivit av allt papper så uppenbarade sig ett Wii-spel, som sedan den dagen benämnts som ”familjespelet” i vårt hushåll.

Spelet ifråga känner nog de flesta till men dess klassiska utformning i modern kostym a la Marios första äventyr. Det som är unikt, samt våran största behållning, är det faktum att man kan spela i genom äventyret fyra stycken personer samtidigt!
En som Mario, en som hans bror Luigi och två Toads, lämpligen kallade för ”blå” och ”gul”.
Just detta 4-spelarläge är sannerligen en upplevelse i sig, som man kan yttra sig på många olika sätt. Spelar du det till exempel med tre kompisar så blir det ofta dråpliga situationer när am försöker ta kål på sina motståndare eller allmänt sabotera för dem, vilket leder till härliga hånskratt och hatiska blickar. Och spelar man spelet som vi gjorde, det vill säga med mamma Lina, pappa Bob, 6-åriga dotter och 4-åriga sonen, så fylls speltid istället med mängder med uppmaningar ”vänta där, ta den svampen, bubbla dig INTE ” och så vidare. Och för första gången satt vi och spelade hela familjen samtidigt, en rent ut sagt underbar upplevelse.

Ju längre in i äventyret vi kom, ju mer ökade svårighetsgraden och dottern droppade av för istället bevittna spelet på läktarplats. De kvarvarande hjältarna kämpade många timmar för att till slut nå Bowsers slott och frita prinsessan till slut, och familjen myste av välbehag.

 

new_super_mario_bros_wii

New Super Mario. Bros är ett riktigt suveränt plattformspel i sin enkelhet men får ett sådant stort mervärde med dess multiplayerfunktion och snillrika banor. Utmaningen att klara spelet är väl kanske inte den högsta, men att låsa upp alla hemliga vägar och ta alla specialmynten på alla banor kräver sin dedikerade spelare, speciellt när man låser upp bonusbanorna.
Visst finns det saker att anmärka på, såsom avsaknad av något slags ”battle”-läge och den tråkiga variation av spelbara karaktärer (varför två toads?), men detta är ett av de trevligaste ”fyra-spelare-i-soffan”-upplevelser man kan avnjuta, oavsett om det är med vänner eller med dina speltokiga knoddar.

Rekommenderas varmt.

Avsnitt 7 – Rockband & Mario Kart 64

Avsnitt 7 - Rockband &  Mario Kart 64

Välkomna tillbaka, alla kära lyssnare!
Efter krångel med tekniken och en massa förlorat arbete, så är nu äntligen avsnitt nummer Sju här!

Inte nog med att det är vårt längsta avsnitt nånsin, vi gästas även av suveräna Victor Clausson från Revansch!
Vi snackar om plast-rock i Rockband 1 och 2 och multiplayer-lycka i Mario Kart 64 plus en massa annat bröte.

Mycket nöje!
Avsnitter finner ni HÄR, på iTunes eller genom vår RSS-feed.

Länkar & Musik

Framemeister – Victors dyra thingy

Nesdb – Sveriges främsta Nes-forum

Tveksamt – Bobs favoritpod om svensk film av tveksam kvalitet

Revansch! – Victors eminenta retrospelsshow

Gangnam Style utan musik

Bob och Peter med vänner spelar Mario Kart 64

Alexisonfire – This could be anywhere in the world

Å så Victor å hans vänner utklädda till Slipknot

Äntligen är dåtiden snart här!

oculus-rift-kickstarter

Minns ni Virtual Reality?
Flugan som i mitten av 90-talet spåddes bli framtiden för både spel och annan media.
Utrustning som kostade miljontals kronor och som aldrig blev mycket mer än en dyr teknikdemo, var något som man drömde om att få prova när man såg det maffiga båset ståendes på mässor och köpcentra.
Jag fick aldrig chansen att prova det då (eftersom det kostade pengar och jag var bara en liten parvel då) och har alltid sett fram emot återkomsten av VR. För det måste ju gå åt det hållet, eller hur?

2005, strax innan den officiella utannonseringen av Nintendo Revolution (som senare döptes till Wii) började en video figurera på olika hemsidor, en video som påstås läckt från Nintendo och som visade upp deras nya VR-konsol Nintendo ON;

Jag minns att jag såg denna videon och genast var min dröm om att få spela i en VR-värld pånyttfödd.
Tyvärr var ju detta projekt bara en bluff, det var en spanjor vid namn Pablo Belmonte som hade producerat den och hade ingenting med Nintendo att göra. Så ännu en gång blev jag besviken.
Men nu händer det grejer på hårdvarufronten!

Oculus Rift var först ett Kickstarter-projekt som samlade ihop en rejäl hög med pengar och nu håller projektet att skicka ut sina första enheter till spelutvecklare som ska börja experimentera med detta tillbehör.
Oculus Rift visades upp på riktigt på CES-mässan i Las Vegas för några dagar sedan där man kunde prova på maskinen för första gången;
(spola 19 minuter fram ungefär)

Möjligheterna är stora, om bara utvecklarna kan vara kreativa nog!
För jag vill verkligen uppleva Virtual Reality och det känns nästan bra att behövt vänta ända tills nu.

Gästbloggat hos Svampriket – Att övervinna spelångest

ub_8d293143163416a6148093ad09cb7876

För fjärde gången har jag fått äran att gästa Sveriges Bästa Spelblogg med ännu en krönika.
En krönika som handlar om stressen och ångesten över att ha så mycket spel att spela, men inte tid eller möjlighet.
Hoppas ni finner den underhållande.

Surfa in på Svampriket eller gå Hit för att hitta alla mina gästbloggar.

Vill DU gästa Svampriket med en text? Maila tobbe at Svampriket.se !

Avsnitt 6 – Crysis ” Its on like General Kyong! ”

Avsnitt 6 Crysis

Goddag!

Å välkomna till avsnitt sex av våran alldeles egna podcast!
Denna gång står det bildsköna Crysis i fokus, men det räcker väl inte med enbart yta för att komma in på vår lista? Eller?

Vi snackar även lite Super Meat Boy, Resident Evil och alla våran favoritfilm när vi var yngre, nämligen Rovdjuret!
Avsnittet finner ni Här och på iTunes.

God lyssning!

Länkar & Musik

Philters nya album The Blossom Chronicles

Xbox 360 Pengarna-Tillbaka-Program

Kite – Hills

Recension av SSX

ssx-1

Nu känner jag mig sådär gammal och motsträvig igen.
Men oavsett ålder och eventuell bitterhet, så tycker jag inte att den senaste delen av extremsport-serien SSX ger mig något som jag inte redan har fått från den 11 år gamla föregångaren, SSX Tricky.

Årets upplaga av SSX (icke att förväxla med spelet med samma namn från 2000) är det första i serien att släppas till denna generationens muskelkonsoler det vill säga Playstation 3 och Xbox 360. Och snyggt, det är det verkligen.
Stilen är någon slags hyper-realism, där de olika bergen tacklas på ett realistiskt sätt genom att belysa dess svårigheter och dess naturliga hinder, samtidigt som man fortfarande kan göra de patenterade ”über-tricken” där spelaren utför sannerligen omöjliga trick, som trotsar alla fysiska lagar. Det är just denna blandningen som inte får något att kännas riktigt bra, att överleva ner för ett tre kilometer långt berg är en häftig upplevelse men känns inte särskilt trovärdigt när jag kan göra ”masken” på brädan, så länge jag trycker in rätt knappar. Där gjorde den tidigare nämnda föregångaren SSX Tricky mer rätt eftersom den var fokuserad på mer ”party” och orealism, arkadig snowboarding i färgglada kläder och krossande techno – och det blev så rätt.

Ännu en markant skillnad är att det är så mycket lättare i SSX att få till extrema trick och massiva poängkombinationer, enbart genom att trycka på en massa knappar samtidigt och snurra runt, det krävs inte den timingen och snabbtänkandet som Tricky krävde av dig, vilket är väldigt synd.
Större fokus ligger i detta i spelet på race-banorna, där det gäller att ta sig snabbast ner för berget/sluttningen/backen och komma före motståndarna. Detta uppnås genom att välja bra vägar, göra trick som genererar boost vilket får dig att åka snabbare.
Storyn kretsar kring en tävling mellan team SSX och Griff Simmons, där de ska överleva nio stycken dödsföraktande berg, (Spelet skulle först haft undertiteln ”Deadly Descents”, som dock senare slopades) alla med sin speciella svårighet. Ett berg åks genom mörka tunnlar, ett berg är lavinhärjat medans på ett pågår en snöstorm som ger noll sikt. Ni förstår konceptet.
De olika utmaningarna är varierande och ger mersmak, dock utnyttjas inte konceptet riktigt fullt ut – det blir för lite banor med den specifika svårigheten och story-läget är snabbt avklarat på några timmar utan några större problem.
Nä nu ljuger jag för er; jag har inte klarat sista banan. Och detta på grund av en detalj som jag missade för mitt ljud på TV´n var nersänkt. Sedan dess har jag, utan att överdriva, startat om banan säkert 60 gånger bara för att se mig misslyckas.
Så det blev visst ett ragequit på detta spelet, och jag måste betona för er; Om ni tänker spela spelet, lyssna på vad helikopterföraren säger på sista banan!

SSX-Race-It

Med denna rage-quit i färskt minne så vill jag ändå inte såga detta spel.
SSX är ett lättsam tidsfördriv, men inte särskilt mycket mera. Visst finns det onlinemöjligheter (som jag dock ej testat) och möjligheter att slå random folks bästa tider och poäng, men det känns mest för de inbitna fansen.

Nästa instans hoppas jag hårt på en regelrätt uppföljare till Tricky, för det är ju det vi vill ha eller hur?