Scott Pilgrim vs.The World – Bästa tv-spelsfilmen?

scott-pilgrim-vs-the-world-1024
Det märks direkt.
Efter bara några sekunder så sätts tonen, när den välkända Universal-planeten dyker upp och proklamerar vilket filmbolag som ligger bakom produktionen, men istället för den vanliga vinjetten hör vi istället en version uppspelat av ett tv-spel anno någon gång på 80-talet. Och för undertecknad som växte upp med en naggad NES-kontroll i handen så börjar min kärlek för filmen redan här.

Och som tur var, gör inte resten av filmen mig besviken. Å ena sidan en cool, egensinnig rulle med massa coola karaktärer som ligger på rätt sida av hipster-begreppet, som blandas upp med surrealistiska händelser hämtade från tv-spelens värld där super-expojkvänner stör vår protagonist Scott Pilgrim chanser att få vara ihop med den ständigt hårfärgs-skiftande Ramona Flowers. Känslan och stämningen är svår att sätta fingret på så jag fuskar lite och visar upp för Er en trailer för er. Men oroa er inte, jag har tagit teaser-trailern (vill ju inte spoila allt för mycket):

Scott Pilgrim är från början en serietidning skapad av Bryan Lee O´Malley och det finns självklart även ett tv-spel baserat på franchisen.
Filmen är regisserad av Edgar Wright, som den namnkunniga känner igen från Hot Fuzz och suveräna Shaun of The Dead.
Michael Cera i huvudrollen spelar som han brukar – tafatt men cool när det gäller – och gillar man hans agerande sen tidigar så blir man inte besviken. Andra skådisar som utmärker sig är Kieran Culkin och indie-darlingen Jason Schwartzman, men överlag är hela ensemblen stabil vilket även det bådar gott för dess betyg.

Scott Pilgrim vs. The World gör två saker alldeles särskilt bra. Det ena är det faktum att den inte är tv-spelsfilm, i namnets negativa bemärkelse, utan är en ”vanlig” film med stora tv-spels förtecken! Att lägga fokus på tv-spel – både som form och inspirerad berättelse – blir lätt pajigt i filmer som exempelvis Mortal Kombat och Livet i 8-bitar. Här blir poängsummorna, level-up grafiken, Zelda-melodierna som dyker upp då och då, bara en extra krydda till en redan bra film. Det är nog den vägen man ska gå!
En annan sak jag verkligen gillar generellt i film, är filmmakarna lyckas skapa en slags egen värld i filmen, som enbart befolkas av dessa unga vuxna utan riktiga förpliktelser, som lever sina liv utan yttre påverkan. Liknande känsla kan man hitta i den högst sevärda Brick, jag tror helt enkelt jag gillar tanken om den förpliktelsefria vardagen man kan minnas tillbaka med varma känslor till.

Scott Pilgrim fick ett blandat mottagande när den kom, men ses av många som en kultfilm.
Personligen önskar jag att om 20 år ser om denna film och känner kultstatusen.
Det är nog faktiskt högst troligt.

Annonser

Avsnitt 8 – Arkham Asylum & Brunlöf

Avsnitt 8 - Arkham Asylum & Brunlöf

Då var det dags för ett nytt avsnitt av Play Before You Die!

Återigen gästas vi av den episka podcastlegenden Anders Brunlöf, som trots sitt spelfria år har löjligt bra koll på spelet ifråga, Batman: Arkham Asylum, och även sitter på en stor mängd Batman-kunskap.
Vi snackar även lite piratkopiering, vem som skulle vinna i en fight mellan Batman vs. Stålmannen och har det allmänt mysigt, trots en Bob som är så förkyld att han kraxar som en kråka.
Trevlig lyssning önsker vi eder alla!

Avsnittet finns att finna HÄR, på iTunes eller genom vår RSS-feed.

Länkar & Musik

Peter när han sover på sin hand

Animerade Dark Knight Returns-filmerna

Batman: Under the Red Hood

Anders Brunlöfs recension av Arkham Asylum back then

InMe – Far Reaching

Marmaduke Duke – Kid Gloves

Knytt Underground gör det inte lätt för mig…

screenshot_of_knytt_underground_261

(För bästa effekt, sätt på detta ljudspår i bakgrunden är du läser texten)

Jag har sedan långt tillbaka alltid haft en rätt naiv och romantiserande bild av hur skapande av populärkulturella yttringar kommer till. Den lidande konstnären/musikern/filmaren som framställer sitt verk helt utan tanke på att bli rik på kuppen och drivs av att en brinnande passion att dela med sig av sina personliga verk.
Även om jag fått den illusionen sönderslagen många gånger, så finns det fortfarande en massa eldsjälar där ute som gör precis hur de vill när det producerar sina verk, som låter sig inte styras av bolag eller marknadsundersökningar. Många av dessa eldsjälar finner vi indie-spelsbranchen.När jag tog mina första stapplande steg i Jonathan Blow spel Braid, kändes det direkt att detta var något annorlunda, att jag inte kommer få en ordinär spelupplevelse lik den man ofta får i generiska AAA-titlar. Samma känsla fick jag i Fez (även om jag bara vart och nosat på det spelet) och den infinner sig definitivt i Niklas Nygrens spel Knytt Underground.

Vi ikläder oss rollen som den stumma kvinnan Mi, som vi får förklarat för oss, har tappat minnet – något som Mi själv förnekar.
I en mystisk mörk värld utforskar vi ett intrikat grottsystem som befolkas av både vänliga insekter och laserbestyckade robotar, där vi ska lösa små uppdrag.

Spelet är så vackert och estetisk tilltalande så jag blir helt varm i hjärtat. De väl använda svarta konturer som vi sett i exempelvis Limbo, används flitigt men får stark kontrast till de olika färgsprakande bakgrunderna där blommor, frukter och växter vajar rofyllt och ger spelet en alldeles särskild look. Karaktärerna är enkelt uppritade och rör sig snabbt och nästan lite ryckigt. Får känslan av att hur det är att styra en myra ungefär och det är väl därför jag förlåter spelets ibland bångstyriga kontroll, för jag styr ju en myra. Typ.

Storyn i sig är rätt fåordig, men dialogerna mellan Mi och de olika figurerna hon möter är allt mer nyansrik och reflexiv, även om allt inte är glasklart. Invanda koncept inom spel ifrågasätts på finurliga vis och man ser framemot varje ny dialogruta som eventuellt kan bringa klarhet eller bara belysa något helt ovidkommande. Underbart, minst sagt.

knytt2 Knytt underground består av tre kapitel, varav de två första kan ses som en introduktion av olika förmågor och tillvägagångssätt att lösa problem, även om spelet verkligen inte håller dig i handen. Dessa introduktionsbanor är över på cirka en halvtimma om man gör allt rätt. När du kommer till det sista kapitlet förstår du plötsligt vilken ENORM värld du har framför dig och spelet blev direkt så mycket större. Ganska fort märker man också att problemlösningens svårighetsgrad har stegrat ordentligt och det krävs både fingerfärdighet och extrem tajming för att lösa vissa pussel, som ibland inte leder dig någon vart.
Och det är just detta som är mitt stora minus till spelet – jag har inte tålamod eller förmågan att reda ut detta sista kapitel. Spelet känns oövervinneligt om man inte engagerar sig till max och ger spelet långa sessioner, så att du säkert inte virrar bort dig i det intrikata grottsystemet.

Men om jag ska ge Knytt Underground ett betyg så skulle det ändå bli nästintill maxbetyg. Känslan! Atmosfären! Musiken! Och den underbara grafiken. Jag kan inte värja mig från dess charm helt enkelt.
Och även om jag nog har bestämt mig för att lägga spelet på hyllan, så finns det ett ”nog” i den meningen. För jag vill verkligen spela det, jag vill verkligen klara av det, jag vill spendera mer tid i Knytt Underground. Och det anser jag vara en väldig bra egenskap i ett spel.

Alla Hjärtans Dag – Nerdstyle

 

Åsikterna om denna Kärlekens/Ensamhetens/Onödigt-Konsumerande -dagen är många.
Men oavsett hur man känner så tror jag att vi alla blir lite knäsvaga av nördiga kärleksyttringar som Vi önskar att vi kom på först. Därför vill vi här på PXK bjuda på lite härlig nördkärlek i form av olika kreativa sätt att visa upp en vigselring.

Hjärta-Hjärta på Er, alla underbara läsare!

 

20130214-103507.jpg

20130214-103539.jpg

20130214-103558.jpg

20130214-103613.jpg

Kort åsikt om Retro/Grade och Vanquish

Som bekant så prenumererar både jag och Peter på Playstation Plus (PS+), en tjänst som alla med en Ps3 och internetuppkoppling.
Tjänsten kostar runt 350kr om året och ger dig tillgång till betor, speciella reor, en automatisk moln-tjänst som gör backups på din sparfiler och mycket annat smått och gott. Men främsta anledningen till varför jag använder mig av tjänsten är naturligvis spelen, man får nämligen ladda ner en stor mängd utvalda spel gratis och spela så länge man använder sig av PS+.
Titlarna är av stor variation både när de gäller kvalitet och utgivning – AAA-titlarna samsas med hyllade indie-spel och allt därimellan – och det släpps ett par nya titlar varje månad.

Detta gör mig något stressad.
Det faktum att mitt digitala spelbibliotek växer för var månad är förvisso mycket trevligt, men jag har ju så mycket att spela ändå!
Iallafall, tänkte delge Er lite av mina tankar och åsikter om ett par spel som inte riktigt håller måttet för att lägga min dyrbara tid på.
RetroGrade_screen
Retro/Grade

Iden är lika enkel som genial; du spelar en rymdshooter av klassisk 2D. Twisten är att tiden går baklänges.
Du börjar alltså spelet att döda slutbossen och ser Creditsen rulla, sen får du spela om hela spelet åt fel håll – dina laserskott sugs tillbaka och du måste undvika fiendens skott, som alltså dyker upp bakom dig. Allt detta i takt med härlig chipmusik.
Låter det bra? Det är det. Typ. En stund iallafall.
Sen blir det oerhört rörigt och rätt repetetativt och jag lessnar. Plus för ide och musik, minus för genomförandet.

vanquish-faster

Vanquish

En rysk maktgalen tyrann har kommit åt någon slags dödstråle som får människor att explodera av värme måste stoppas och det görs med testosteron-stinna militärer och en huvudkaraktär som röker i sin super-super-mega-nano-dräkt.
Att storyn inte var mycket att ha var jag rätt förberedd på, skönheten i spelet skulle ligga i det snabba gameplayet och häftiga rörelseschemat. Och visst är det coolt att glida fram på knäna i raketfart och skjuta robotar.
Men.
Jag känner mig inte tillfreds. För opersonliga fiender, för snabba händelseförlopp och allt var bara en stor gröt, jag hängde inte med alls i vad som hände. Jag inser hur gammal och mossig föregående mening får mig att framstå, men jag ser det snarare som att jag är kräsen. Jag blev inte road av det lilla jag spelade och trots att jag fått förklarat för mig att den riktiga awesome-sås-känslan inträffar i spelets sista fjärdedel, så orkar jag inte vänta.
Har bättre saker att göra.

 
Ahh, det var skönt att stilla sinnet för dessa titlar, nu försvinner de från PS3ans hårddisk och jag ger mig ut på nya eskapader.
Kanske dags att ta sig an Limbo?

Ja, jag menar allvar.

Ni-No-Kuni-LogoOm du verkligen inte gillar jrpg är jag okej med att du inte spelar. Eller om du inte äger en PS3. Eller om du av någon konstig anledning bestämt dig för att inte spela spel på ett år, eller bara spela indiespel… _kanske lite_ ok. Eller om du faktiskt är så fattig att du inte har råd att överleva månaden om du lägger dina pengar på detta istället för mat. Eller om du inte spelar alls, men då läser du förmodligen inte vår blogg så screw you.
Men alla ni andra som exkluderas ur dessa grupper av människor..
NI SPELAR VÄL FÖR INI HELVETE NI NO KUNI!?

De va ba’ de

Recension: (Nya) Syndicate

syndicate

Nej jag vet, det här är inte det man får, men som alla kanske ville ha.

Min erfarenhet med gamla hederliga Syndicate är otroligt bra. Ett kärt barndomsminne, som förmodligen ändå hade blivit förstört om någon försökt sig på en re-make.

Nej vad man istället får är ett FPS. Och inte helt nerskitet är det heller.

syndicate nya

Storyn är (som jag brukar återkomma till i många av min recensioner) inget speciellt intressant. Vad man behöver veta är att du spelar som en agent, anställd av ett företag, för att utföra deras dirty work. Resten får den som spelar reda på.

Man har ett chip i huvudet som tillåter en mekanism som kallas ‘Breach’, där man hackar andra personers chip och bland annat kan få dem att begå självmord eller strida åt dig för en kort stund. Detta, plus att skjuta är vad man gör, eftersom det är ett FPS.
Här är grejen med Syndicate. Låter det tillräckligt intressant är det bara att plocka upp och köra.

MEN.. jag som har en relation till det gamla spelet är lite kluven till huruvida jag skall rekommendera detta till andra med samma erfarenhet.
Jag spelar nämligen hela hela hela tiden med hoppet om att hitta tecken på att utvecklarna vet vad de jobbar efter och slänger in påminnelser om just det gamla originalet.

Det händer också att jag finner vad jag söker, nämligen fem gånger, och jag tänker spoila dessa som refererar till gamla Syndicate nu:

1. I en bossfight spelas en Skrillex remix av introlåten.

2. På en (möjligen flera) skärmar i spelet står text skriven med samma typsnitt.

3. Det finns planscher på bilen man kör.

4. Man får slåss mot en agent med munskydd och vita ögon.

5. Man får sätta sig i maskinen som ‘tillverkar’ agenter i introt.

Dessa tillfällen ger mig en fin magkänsla, och att jag säkert har missat flera andra gör mig lite putt 🙂

syndicate machine

Trots det, vad som slår mig gång på gång när jag spelar är att min agent inte är cool, som hen var förr. Känslan i spelet är gjord så att vara vad jag tolkar som verklighetstrogen, men det funkar inte för mig. Jag dör ofta, kan inte sprinta fort och mina krafter blir snabbt standard.

För mig lider spelet av outnyttjad potential, med tanke på hur mycket de hade att låna av.

Jag kommer ge mitt betyg baserat på två saker, som egentligen tyvärr är omöjliga att kombinera. Det ena att man inte spelat originalet och inte har något att förvänta sig. Det andra att jag som ändå spelat originalet kan hitta saker att uppskatta trots att det inte är ett mästerverk.

+ Upplevelsen är kort, bra för både gamla och nya enligt mig.
Man får en del fanservice.
Bossfighterna är svåra, tills man hittar tålamodet.

– Kunde lånat så mycket mer.
– ‘Skådespeleriet’ i mellansekvenser
Rum-till-rum action

För allt vad man kunde önska av Syndicate så har Starbreeze gjort ett fullt njutbart spel, för gamla som nya, men som ändå måste erkännas blir räddat av dess längd. Mer hade varit för mycket.

Betyg: 5/10

IMG_4841