Recension: (Nya) Syndicate

syndicate

Nej jag vet, det här är inte det man får, men som alla kanske ville ha.

Min erfarenhet med gamla hederliga Syndicate är otroligt bra. Ett kärt barndomsminne, som förmodligen ändå hade blivit förstört om någon försökt sig på en re-make.

Nej vad man istället får är ett FPS. Och inte helt nerskitet är det heller.

syndicate nya

Storyn är (som jag brukar återkomma till i många av min recensioner) inget speciellt intressant. Vad man behöver veta är att du spelar som en agent, anställd av ett företag, för att utföra deras dirty work. Resten får den som spelar reda på.

Man har ett chip i huvudet som tillåter en mekanism som kallas ‘Breach’, där man hackar andra personers chip och bland annat kan få dem att begå självmord eller strida åt dig för en kort stund. Detta, plus att skjuta är vad man gör, eftersom det är ett FPS.
Här är grejen med Syndicate. Låter det tillräckligt intressant är det bara att plocka upp och köra.

MEN.. jag som har en relation till det gamla spelet är lite kluven till huruvida jag skall rekommendera detta till andra med samma erfarenhet.
Jag spelar nämligen hela hela hela tiden med hoppet om att hitta tecken på att utvecklarna vet vad de jobbar efter och slänger in påminnelser om just det gamla originalet.

Det händer också att jag finner vad jag söker, nämligen fem gånger, och jag tänker spoila dessa som refererar till gamla Syndicate nu:

1. I en bossfight spelas en Skrillex remix av introlåten.

2. På en (möjligen flera) skärmar i spelet står text skriven med samma typsnitt.

3. Det finns planscher på bilen man kör.

4. Man får slåss mot en agent med munskydd och vita ögon.

5. Man får sätta sig i maskinen som ‘tillverkar’ agenter i introt.

Dessa tillfällen ger mig en fin magkänsla, och att jag säkert har missat flera andra gör mig lite putt 🙂

syndicate machine

Trots det, vad som slår mig gång på gång när jag spelar är att min agent inte är cool, som hen var förr. Känslan i spelet är gjord så att vara vad jag tolkar som verklighetstrogen, men det funkar inte för mig. Jag dör ofta, kan inte sprinta fort och mina krafter blir snabbt standard.

För mig lider spelet av outnyttjad potential, med tanke på hur mycket de hade att låna av.

Jag kommer ge mitt betyg baserat på två saker, som egentligen tyvärr är omöjliga att kombinera. Det ena att man inte spelat originalet och inte har något att förvänta sig. Det andra att jag som ändå spelat originalet kan hitta saker att uppskatta trots att det inte är ett mästerverk.

+ Upplevelsen är kort, bra för både gamla och nya enligt mig.
Man får en del fanservice.
Bossfighterna är svåra, tills man hittar tålamodet.

– Kunde lånat så mycket mer.
– ‘Skådespeleriet’ i mellansekvenser
Rum-till-rum action

För allt vad man kunde önska av Syndicate så har Starbreeze gjort ett fullt njutbart spel, för gamla som nya, men som ändå måste erkännas blir räddat av dess längd. Mer hade varit för mycket.

Betyg: 5/10

IMG_4841

Annonser

One thought on “Recension: (Nya) Syndicate

  1. Du ville ha mina åsikter så here it goes:
    Först och främst så vill jag bara flika in att jag håller med om dina minus. Fullständigt.

    Jag hade så när på ingen relation med gamla Syndicate när jag spelade fjolårets utgåva, vilket i sig nu också var snart ett år sedan. Jag tror jag vann mycket på det, för jag fick ta del av en dystopi som jag fann väldigt läcker. Det var varken presentationen eller hur själva handlingen förs fram som sålde det, det var något annat. En känsla av att jag faktiskt befann mig i en värld, grym och hemsk. Det går inte att sätta fingret på det, som du säkert märker, men jag blev hursomhelst såld på den framtid jag fick ta del av.

    Det som gjorde att jag satte ett högre betyg än ditt 5/10 var att jag blev fullständigt förälskad i den tunga, tighta vapenkänslan. Det, och hur dina ”superkrafter” implementeras, som utan en påtvingande känsla fick mig att tänka och spela taktiskt. Som du säger så är de inte jättemånga, men möjligheterna är desto fler och jag tyckte att de var mer än nog. Precis som jag kräver en bra kontroll i ett plattformspel så förväntar jag mig att jag det ska vara kul att skjuta och förstöra saker i ett skjutarspel. Och jag hade verkligen svinkul under den korta kampanjen. Mer än på länge, och jag minns att jag kallade spelet för ett ”FPS 2.0”, ett uttalande som kanske är att ta i lite väl mycket men det var åt det hållet jag kände då.

    Utöver; grädde på moset, var ju bossfighterna. Få verkar ha förståt att det är Mega Man-koncept på nästan samtliga bossar, även om du nosar på det. Och du vet ju hur jag känner inför Mega Man.

    Visst hade spelet kunnat vara något mer än ett ”Dubstep-FPS” men jag gillade det och tycker det är jävligt synd att det inte fick bli en större hit.

    Nu menade jag inte att lämna en kommentar nästan längre än texten den skrivs till, men så blir det med mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s