#getfitnerd – Vecka 4

IMG_5714wefw

Veckan som gått var lite av en vilovecka. Jag hade rätt (läs: jävligt) ont i kroppen ett par dagar efter BodyCombat passet på söndagen så jag bestämde att låta det bero.
Dessutom ville jag ge mina kvällar åt Bioshock Infinite så det passade rätt bra att inte springa på träning.

Förutom promenader och hemmaträningen blev det således bara två instruktörspass.

4 x Promenad (skyller på regnet)
2 x CxWorx

Som syns på alla bilder jag lagt upp än så länge så är det just nedre delen av magen som jag har problem med, precis som förra året. Randen som blir i navelhöjd runt kroppen, som ‘hänger över’ kalsongkanten. DEN-SKALL-BORT. Det är ett av mina mål.
Det bör också tilläggas att jag är väl medveten om att ingen har magrutor utan att spänna sig, vilket är vad jag gör på mina bilder. Jag försöker göra mig så fit som möjligt helt enkelt, för att verkligen se hur långt jag har kvar till mina mål 🙂

Har börjat lyssna på spelsoundtrack på jobbet. Otroligt skönt! Ett tips till er knegare där ute. Ett spel man älskar, då flyger tiden fram!

Nu skall jag fortsätta slakta min väg genom Columbia i Bioshock Infinite. Hoppas jag kan skriva att jag klarat det till nästa vecka!

Trevlig valborg på er. Skit i demonstrationerna och passa på att spela lite extra på er lediga onsdag!

Annonser

Beat Em Up och jag är inte vänner.

beatemup-101-header

Jag har försökt ensam och i grupp.
Jag har försökt med retro, modernt och nyretro.
Jag har försökt spela casual samt försökt att sätta in mig rejält i stridsystemet.

Men utan resultat – jag förstår mig inte på Beat Em Up-spel eller Brawlers som det även kallas.
Jag har läst mängder av artiklar och texter som hyllar genren men jag personligen kan inte se tjusningen med att slåss mot mängder av generiska fiender med samma 4-5 moves, bana efter bana efter bana. Eller är det något jag missat, något slags djup eller spelglädje som ligger dolt bakom de svällande musklerna på mina fiender?
Genren inleddes på 80-talet med spel som Kung Fu Master  och Double Dragon  och förfinades genom Final Fight och Streets of Rage 2 , och min teori över hyllningen av dessa spel och dess genre handlar helt om nostalgiskimmer och att man spelade genren som barn och har haft att släppa ifrån sig den sedan dess. Men för någon som undertecknad som aldrig spelade särskilt mycket brawlers så är det helt annan sak.

Varför väljer jag att belysa denna spelgenre undrar kanske ni? Jo eftersom jag har spelat ett par spel som hyllar och försöker pigga upp denna trötta del av spelhistorien.
Först ut är Scott Pilgrim Vs. The World: The Game
Jag har tidigare skrivit om och hyllat filmen med samma namn och det känns logiskt att berättelsen om Scott Pilgrim och de onda ex-pojkvännerna ska bli en brawler när den omvandlas till spel. Och första intrycket är väldigt angenämt! Med skön pixelgrafik i grälla färger och söta detaljer samt ett soundtrack signerat favoriterna Anamanaguchi så har jag faktiskt rätt trevligt. I en kvart eller så. Det är då jag inser hur otroligt mycket random fiender jag kommer få möta på vägen till slutbossen – ett harvande utan variation eller finess som både jag och mina fingrar blev trött på nästan omgående.
Nej tack, se filmen ett par gånger istället och lyssna på det suveräna titelspåret istället, det gör dig gott.

Jag har även prövat på Double Dragon Neon och det är värt att belysa att där tidigare nämnda Scott Pilgrim-spelet roade mig initialt, så misslyckas Double Dragon från allra första början.  Långsamma karaktärer, konstig ful-snyggish grafik som inte känns bekväm och än mer generiska dussinfiender. Trögt slagsmålande och bystiga dominatrix-fiender gör mig så trött och vore det inte för den skrikiga (och tidsenliga) färgskalan som domineras av svart och rosa, så hade jag nog somnat.
Tråkigt så det tjuter om det, även i mysig soff-co-op.

Naturligtvis finns det undantag som bekräftar regeln och i mitt fall så uppskattar jag naturligtvis Turtles In Time,  men har även rätt varma minnen av ett SNES-spel kallat Legend. fast det är troligtvis nostalgin som talar (plus det faktum att jag inte hade många mer spel i min hylla på den tiden).

Men annars så har jag tagit mitt beslut; Jag och Beat Em Up är inte vänner och jag vill inte leka den leken mer.

#getfitnerd – Vecka 3

IMG_5609aaEfter tre veckor tycker jag att det går bra. Det känns bra och är inte speciellt tungt för skallen. Dagsformen spelar ju in mycket men vist ser det ut som att det händer grejor.
Träffade min PT och fick en extra hem-övning. En stretch till baksida lår som känns så jävligt att jag vill börja gråta. Men han sa att man får ge det 2 veckor innan det börjar visa resultat så de e bara å svälja smärtan.

Kosten har varit snarlik, inget intressant nytt att nämna.

5 x Promenader
2 x Bodypump
1 x CxWorx
1 x BodyBalance
1 x BodyCombat

Hade även min första ‘ätardag’ efter de första tre veckorna, den lördagen resulterade i:

-Gröt.
-Rostat bröd med ost & marmelad.
-Cheeseburgare och Milkshake från Max.
-En glass.
-Taccomiddag med bröd.
-Kladdkaka med glass.
-Dragéägg, Turkisk peppar och lite ostbågar.

Helt godkänt. Kändes inte som jag tog i för mycket, speciellt med tanke på promenad och CX samma dag.
Två veckor tills nästa gång, bara att kämpa på!

Tills dess kommer jag hålla mig sysselsatt med Bioshock Infinite!

Spela och träna = Må bättre!

 

Avsnitt 10 – Canabalt & Max and The Magic Marker

Avsnitt 10 Canabalt & Max and The Magic Marker

Hej hallå och tjena, Läget?
Återigen är det dags för lite trevlig podcast med Peter och Bob!
I avsnitt nummer Tio snackar vi en hel massa annat innan vi ens kommit till lyssnarkommentarer och vi slår någon slags rekord i ”inklipp”!
Men vi snackar även om spelen Canabalt och Max and The Magic Marker – vad tycker egentligen om dessa spel, kan vi nå en enighet?
Avsnittet finner ni på iTunes, eller via vår RSS-feed eller helt enkelt HÄR.

Till nästa avsnitt spelar vi Fat Princess. Hörs då!
Ciao Bella!

Länkar & Musik

Cultured.se

Trailer för Dragons Crown

Niddes projekt Indie 500

Resultatet av Level 7 omröstningen

Bobs slutlåt – Crosby, Stills, Nash & Young

Ett gäng intryck av Far Cry 3

Far-Cry-3-1

Märk väl titeln på detta inlägg. Detta är ingen recension eftersom jag inte spelat färdigt Far Cry 3 men likväl åker det in i hyllan för att inte spelas på länge (någonsin?). Betyder det då att spelet är dåligt? Nä, faktiskt inte det heller.

Far Cry 3 erbjuder massor av timmar gameplay om man är e så kallad komplettist som vill samla all lot, maxa trophys/achivements och utforska varje träd och buske på den gigantiska söderhavsö som spelet utspelar sig på. Ett sandlådespel i fps-utförande kan man sammanfatta spelet rätt bra; stor karta med mängder att göra och friheten att bara springa omkring i djungeln i flera timmar eller bara spela huvuduppdrag efter varandra, du väljer själv.
Storyn om hur ett par osympatiska vita, medelklassbrats lever livet i den tropiska värmen, blir kidnappad av en lokal knarkkartell och måste räddas av dig, protagonisten, är banal och ärligt talat väldigt ointressant. Jag bryr mig inte ett jota om karaktärernas vara eller inte vara utan får mest behållning av gameplay. Att jaga olika djur för att flå dem (rätt gory, speciellt om du är djurvän och inte vill flå hundar, grisar och leoparder) för att få större plånbok, inventory och dylikt är riktigt roligt. Fienden har mängder av små utposter som man kan ta över genom att besegra alla posterade där och får därigenom en ny punkt dit du kan ”snabb-åka”, spara ditt spel och handla nya vapen.

Far Cry 3 är roligt ur såndlåde-perspektivet (som jag för övrigt föredrar i första-person snarare än tredje-person) och det känns ungefär som att spela det första Just Cause fast fps. Anledningen varför jag inte spelar färdigt spelet nu beror nog mest på att jag har roligare spel som väntar och att jag inte riktigt är upplagd för detta massiva samlande och utforskande just nu.
Men för alla er som sugna på just det, så har ni en massa att hämta hos Far Cry 3, och då har jag inte ens nämnt att man kan jaga både människor med en awesome pilbåge!

Vad händer vid 5 stjärnor i SongPop?

femaleCountry

För ett tag sedan skrev jag om hur dagens spelklimat har fått ”alla” att börja spela på något vis, främst genom Facebook eller genom smartphones och surfplattor. Jag påvisade även hur fort trenderna kommer och går, vilket är synnerligen påtagligt eftersom då ”levde” fortfarande ordspelet Wordfeud medan idag är det nästintill dödförklarat.

Ett spel som jag inte har slutat spela (än) är SongPop. Det omåttligt populära PopQuizliknande-spelet har resulterat i ett par tusen spelade matcher sen i höstas för undertecknad, men suget har tappats på vägen.
Men när känner man att är ”färdig” med ett spel, när det pågår i all evighet?
Personligen känner jag mig nöjd när alla achivements är tagna (om det är möjligt gentemot min förmåga) och ett visst mätbart mål är nått. Det tåls att säga att jag är ganska duktig på att ge upp, men just SongPop är jag rätt så jäkla bra på så det skulle maxas innan det skulle tas bort från min smartphone.

Achivements togs rätt så lätt även om ” Svara Under 1 Sekund på Alla” och ”50 Rätta Svar i Rad” var rätt utmanande. Då återstod bara att få fem stjärnor i en playlist, ett mål som tog mycket längre tid än vad jag trodde.
Men till slut nådde jag mitt mål, i genren ”Movie Soundtrack” som är mitt allra starkaste kort.
Den femte stjärnan fylldes sakta men säkert och tills var den alldeles full.
Vill ni veta vad som hände då?

Ingenting. Absolut ingenting.

Antiklimax någon?

#getfitnerd – Vecka 2

IMG_5553Så har då två veckor passerat med #getfitnerd.

Till vardaglig träning hör lite stretch, lätt magträning m.m som jag fått av min PT för att få bästa utgångsläge för resten av träningen, saker som jag själv vill jobba med. Detta skall göras en gång om dagen och innebär alltså inte något resultat för kroppen, bara förbättring av teknik tex.

Men sedan sist har jag då hunnit med:

5 x Promenader (dåligt, skall vara en om dagen)
1 x Bodypump.
2 x CxWorx.
1 x BodyBalance.

Kosten har varierat mellan bland annat grillad kyckling, kvargbröd med ost och skinka, sallad såklart, nötfärs, omelett med lite allt möjligt i och provade på ostgratinerad broccoli vilket var jättegott.
Som mellanmål brukar det bli proteinshake, en specifik proteinbar med högre proteinvärde än kolhydrat/100gram eller ägg o proteinbrödet.

Vägde mig idag, inte för att det är alls viktigt för mig men jag vägde 79.5 med shorts, skor och linne.

Om det så är med handkontroll eller hantel i näven, fortsätt svettas mina vänner!

 

Gamersleeve 8.0

20130415-072239.jpg

Så var nästa del gjord och tagen från det fantastiska spelet Ni No Kuni. Ja, jag tyckte alltså det var SÅ bra att det blev en tatuering.

Nu är underarmen i princip klar, eller inte klar som klar men jag får inte plats med någon mer stor figur.
Så innan allt skall sys ihop fattas det två eller tre sittningar på överarmen.

#getfitnerd – Den nakna sanningen

Det florerar en hashtag på Twitter och Instagram vid namn #getfitnerd. Här brukar nördar lägga upp bilder på deras ansträngningar att bli vältränade. Det är iallafall så jag tolkar namnet, och man kan se bilder på mat, träningsskor, personer på gymet med mera.

Jag tänker ta detta på stort allvar iår, och från och med påskhelgen bli en vältränad nörd. Det kommer gå till på så sätt att en gång i veckan (måndagar) tar jag en bild på mig själv för att se om det skett någon utveckling. Jag kommer skriva lite lätt om vad jag tränat och vad jag ätit. Inget allt för djupt eller ingående. Men det är ett sätt för mig att dokumentera min framfart och motivera mig själv.
Eftersom hashtagen är #getfitnerd så har jag av min kompanjon fått tillåtelse att göra detta på vår blogg även om det inte kommer involvera så mycket annat gällande spel.

Mina metoder är enkla. Med hjälp av en kom-i-form diet utvecklad av den förnämlige kost samt träningsrådgivaren Sebastian Sävner skall jag äta en kost bestående av så mycket proteiner och så lite kolhydrater som möjligt. Jag äter var tredje timma, kompletterar kosten med vitaminer och proteinpulver, promenerar en gång om dagen och tränar det jag hinner med däremellan.
(Jag vill dock inte att någon skall efterlikna mina metoder, skulle experimentet visa sig ge positiva resultat, på eget bevåg. Jag skulle inte göra det utan mina tydliga instruktioner. Kontakta en PT/kostrådgivare för bästa resultat)

Untitled1111Detta är första bilden innan jag började.

Untitled§123Efter en vecka:

Jag var sjuk i princip hela tiden efter påsk och levde mycket på kycklingsallad, proteinrikt bröd med skinka och drack massa vatten. Denna bilden är dock tagen direkt efter ett Bodypump pass som jag hann med på måndagen innan jag fotade.

Så kommer det gå till. Vill ni är ni mer än välkomna med peppande kommentarer och motivation till att kämpa hårdare, ge mer och nå resultat. För det är precis vad det handlar om.

Tack, spela mycket och ta hand om er!

 

Recension av Crysis 2

liberty
Alldeles nyss rullade eftertexterna till Crysis 2, det tyskutvecklade actionspelet från 2011, vars tredje del i serien alldeles nyss släpptes. Den första instansen av denna serie grafikmonster till fps, avhandlade vi grundligt i avsnitt 6 av vår pod, men för er icke invigda så utspelade sig spelet på en ö i Korea, där man som marinsoldat utrustad med högteknologisk nano-dräkt undersökte mystiska utomjordiska aktiviteter.
Uppföljaren utspelar sig något år efter dessa händelser och den utomjordiska invasion blir allt mer av ett faktum.
Vi anländer som en marinsoldat i ett virusdrabbat New York, där människor dör som flugor av denna obotliga sjukdom. Stämningen här är riktigt obehaglig och visar en mörk framtidsvision av hur illa det kan gå med pandemier och liknande. Tyvärr läggs inte särskilt mycket fokus på denna virusspridning utan istället på två huvudfiender i spelet; alienrasen Ceph som håller på att ödelägga hela New York City och militärfaktionen C.E.L.L som är skaparna av nanodräkten man som spelare har på sig och som de vill få tillbaka till varje pris.

Första Crysis utspelade sig på samma plats och tid genom hela spelet, gick sömlöst mellan nya mål och mellan natt och dag.
Crysis 2 fortsätter på samma spår och platsen är nämnda New York, där striderna varieras mellan att ske mot Ceph-varelser och C.E.L.L-soldater. Denna väldigt tydliga indelning av strider gör mig väldigt kluven, främst på grund av att det inte alls är lika roligt att skjuta aliens. Smygandet med hjälp av ens dräkts osynlighetsförmåga fungerar bara bra på soldater och är så barnsligt roande att jag inte vill göra något annat! Samt det faktum att Ceph-varelserna är sega att ta kål på.
Nytt för spelet är att du kan uppgradera din dräkt genom olika parametrar som till exempel smyga tystare och särskilda anfallsrörelser. Uppgraderingar kostar Nano-poäng som amn endast kan få tag på genom att döda din Ceph-motståndare. Det luriga är att du måste fysiskt ta dig fram till den döde kroppen för att plocka upp dessa poäng och de försvinner efter ett tag, så det blir lite ”risk-reward” om man vågar rusa fram till nyligen skjuten fiende för att samtidigt riskera att dra på dig mer uppmärksamhet.

Överlag är det ett rätt mediokert spel.
En story som nästlar sig in i Nano-hit och biologi-dit, något för långt och utdraget gameplay på vissa ställen och helt okej fps-mekanik gör sitt men jag saknar ändå öppenhet och miljön från första spelet, som placerar sig högre upp denna tvåa.
Multiplayer introducerades även här och även om det var svårt att finna någon server med folk på (spelet är ju trots allt 2 år gammalt) så var det fräscht koncept där alla äger samma förmågor och man är tvungen att balansera mellan sin dräkts osynlighet och starkare sköld.

Vill ha man ha lite förströelse ett 10-tal timmar och gillar skjuta utomjordingar så är det absolut ett alternativ. Men så mycket mer än så är det inte.