Avsnitt 12 – Plants vs. Zombies

Avsnitt 12- Plants vs. Zombies

Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen! Och ett nytt avsnitt av podden Play Before You Die, som spelar spel man kanske borde spela innan man döden dör.
Denna gång tar vi oss an söta växter och charmiga odöda i Plants vs. Zombies!
Vi hinner även bekanta oss allt mer med varandra och ha allmänt trevligt.
Hoppas att ni, ärade lyssnare, får en angenäm stund med oss i Era öron!

Avsnittet finner ni Här, på iTunes eller genom RSS-feed.

 

 

Länkar & Musik

Nine Inch Nails – Survivalism

Annonser

6 thoughts on “Avsnitt 12 – Plants vs. Zombies

  1. Blev väldigt glad att ni nu kommer att blicka lite längre bakåt i tiden och blev om möjligt ännu gladare då jag fick veta att ni skulle spela SMB2. Fick hem mitt Wii U idag då jag nappat på ett erbjudande som jag inte kunde säga nej till. Det första jag laddade ner (förutom den extremt stora patchen) så blev det just SMB2 vilket är mitt absoluta favoritspel av de Mariospel som kom till NES (SMB2 överträffas endast av Super Mario World).

    Ser fram emot nästa avsnitt!

  2. Nu kommer det en little big wall of text

    Nu gör jag som många andra Retroresanlyssnare gjorde förut de skrev kommentaren medan man lyyssnade på avsnittet, men jag kom in alldelse försent i den podcasten så det vart bara en kommentar för mig till sista avsnittet. På tala om sport gillar jag att kolla på sport och har hållit på med sport till sjätte klass och då har jag hunnit med Fotboll, ishockey, handboll och tennis men kände samma som ni att det blev allt för seriöst, och om jag fick börja träna vi säger 2 gånger i veckan så skulle jag gärna lära mig Taekwondo. Jag kan även förstå dem som bara spelar Fifa och inget annat jag själv spelade World of Warcraft i 6år och tyckte att jag inte behövde något annat. Förresten är det inte bara Bob som verkar trevlig även Peter verkar jättetrevlig :). Mina konstiga grejer jag gör är att när jag sätter saker som tex Oboypulver eller kaffepulver i vätska så rör jag skeden tills jag räknat till 40 annars måste jag börja om, sen har jag ocd att varje gång som jag börjar lyssna på en podcast måste jag börja från början. Ja min mancrush är Johnny Deep han är ju helt underbar. Men spelet nu Super mario Bros 2 har jag bara endast kollat på när någon annan spelat det eftersom att jag aldrig varit bra på plattformsspel om det inte handlar om pusselplattformsspel och där det inte lika ofta handlar om hur mycket fart man har och hur precisa hopp man gör, utan att lösa ett problem. Annars så har spelet bra musik och det är roligt att man kan välja mellan olika karaktärer.

  3. Hurra!!! Så roligt att ni ska spela SMB2, ett av de bästa spelen till nes. Men vad ska man säga om det? Jag kan inte komma ihåg när jag spelade detta första gången. Det är ett av dom spelen som det känns som att man kunde utantill när man föddes. Det har liksom alltid funnits där, man hade en väldigt nära relation med spelet under sin uppväxt och det har alltid funnits till hands när man blivit äldre och behövt det igen, typ som en bra förälder!
    Nu tog jag min chans att spela igenom det igen och det är fortfarande lika roligt som det alltid varit! Det är bra musik, roliga karaktärer och det bästa är nog variationen på banorna, man tröttnar ju aldrig!!! Varje gång jag kommer till en ny bana blir jag så himla glad och tänker ”Ja!! Nu är det den banan!!!”. Självklart finns det några favoriter som hängt med sen man var liten t.ex den där man hoppar ner för vattenfallet i början, den där man ska åka med dom där gamarna hela banan och självklart den med kvicksanden där man i början kan fuska sig till slutet av banan. Jag kommer ihåg hur cool och smart man kände sig när man var liten och kunde alla genvägar och warps. Jag kan ju ingenting om grafik och sånt, men är det inte fruktansvärt snyggt för sin tid?
    Nu tackar jag för mig! Puss och kram på er!!

  4. Så, tack vare eder podcast blev en annan tvungen att spela igenom SMB2, har mest sökt en anledning och att ni skulle göra ett avsnitt kändes som en anledning god som vilken annan som helst.

    Spelet börjar på ett ganska klassiskt maner med ett intro och en första bana som jag känner igen väl från barndomen och jag tar mig snabbt igenom inledningen av spelet utan några större problem. Bortsett från något missöde med en flygande matta, en och annan förlorad batalj med en eldgaffelförsedd insekt samt några missade platformshopp som resulterade i att Toad fick bada i vattenfall så gick det bra. Fram tills bana 4-2.

    Första Game Over skärmen och även den andra möttes jag av på just denna bana. Den röda, eldsprutande Birdobossen hatade mig så ofantligt mycket att hen vägrade släppa förbi mig. Problemet för min del var att för att enkelt klara banan behövde jag Peach (Hon heter väl Toadstool i detta spel?) men hon var helt enkelt inte karaktären för mig när det gällde boss striden.

    Jag åtgärdade avsaknaden av talang för gamla plattformare och tog mig till slut förbi och igenom 4-2. Bossen på värld nummer fyra, en värld fylld av is, förefaller illa vald då det är en stor och mycket lätt brasa som man enkelt släcker med hjälp av fyrkantiga svampblock, logiskt.

    Jag tror så här i efterhand att nästa värld, värld nummer fem, är min favorit. Kanske mest för att jag liksom hittade ett flyt och gled igenom den utan större svårigheter (Även om vissa sektioner krävde att man kunde ramla och missa marken, vilket borde genererat flygtimmar) även bossen här var ganska enkel.

    WARNING! Meningslös trivia ahead!
    Jag råkar veta att man bytte ut bossen på 5-3 helt när man bytte ut Doki Doki Panic mot SMB2 i väst. Det ska vara en vit bombkastande Mouser men hen ansågs för svår och skrotades till förmån för krabban.

    Värld nummer sex då, känns mest som att man klättrar och klättrar och klättrar, detta måste ju vara ett av de mest klätterrika NES spelen av alla? Hur som så gick det bra, fram till bana 6-3. Flaskhals nummer två uppenbarar sig med tre huvuden och en jävla massa eld. Jag skyller alla mina misslyckanden på felaktig spelkonstruktion, precis som en riktig gamer ska göra. Jag anser att kastmekaniken när man ska kasta små, fyrkantiga svampblock från helvetet är sämst.

    Men men,trägen vinner, som min far lärde mig som liten och till slut så står jag som Herkules och har slitit vidundret på 6-3 i stycken. Detta förefaller också vara den sista gången jag får börja om helt från början då jag kommer hela vägen till herr groda himself innan jag dör ett game over nästa gång, denna gång med continues kvar! Enda jobbiga här var ju att ta sig igenom hela 7-2 igen. En sådandär lång slutbana som känns nästan lite Megamans Dr Wily banor lång. Men som också sammanfattar allt man tidigare gjort i spelet på ett mycket bra sätt.

    Trevlig slutboss, ganska svår. Dog som sagt ett Game Over och ytterligare 2 liv innan jag lyckades få död på Wart

    Slutpledering:
    Toad är överlägset bästa karaktären att spela med, även om Peach (Toadstool) var nödvändig för mig på vissa banor, *host* finns INGEN som klarat 5-1 utan Peach *host*.

    Varför har inte Wart återkommit i Mario spelen? Man har ju tagit mycket annat och gjort till canon, varför inte Wart. Jag gillar Wart.

    Bra bossar, bra spel, lagom svårt, grym musik men känns fortfarande som the odd one out i Mario serien. Ska dock SJÄLVKLART vara med i en bok om 1001 spel. Även om det finns ett tiotal plattformare jag håller högre till NES så är Super Mario 2, trots trasig kastmekanik ett bra spel.

  5. Tjäna!
    Har tyvärr inte hunnit spela Super Mario Bros 2, även om jag lovade. För mycket annat som behövts göras.

    Men har lite tankar om spelet ändå:
    Precis som många andra uppföljare på NES (t.ex. Zelda 2 och Castlevania: Simons Quest), så var spelet något annorlunda. Största orsaken är förstås användningen av japanska Doki Doki Panic och det ger en helt ny blick på Svampriket.

    Här introducerades en av mina favoritfiender Shyguy’s som är sjukt söta och kunde spela med flera karaktärer. Även om spelet bjöd på variation i banorna, så kändes det rätt tråkigt att inte kunna springa som en galning som man brukar kunna. Jag gillar att springa igenom Mario’s banor likt Hjulben eller Sonic och det ger en liten bitter smak på SMB2.

    Men grafiskt är det jättefint och spelets kändaste musikslinga är bland det bästa på konsolen. Saknar också co-op i spelet.
    Får ta och spela det ordentligt någon dag.
    Kram på er.

  6. Hej igen killar.

    Först angående förra avsnittet.
    Vad det gäller kramandet så tror jag att Peter är säkert hur go som helst att hålla om men det blev bara mysande med Bob på RSM men vem vet på nästa gamex.
    Angående PVZ Ds så är det just grafiken som suger så det är därför man ska hålla sig borta från den.
    Och nu har jag inte riktigt hunnit höra hela PVZ avsnittet men det är något jag vill kolla upp.
    Först så finns det uppgraderingar i Crazy Bobs shop som man kan köpa (tex. isvattenmeloneruppgradering, maskingevärsärtsuppgradering OCH extra slots så man kan ha fler plantor) finns inte den här i iphone varienten eller har ni missat den för jag har inte hört er nämna den.
    Konstiga saker jag har för mig så är jag väldigt lik Peter, jag lägger aldrig nycklar på bordet och försöka undvika sprickor mellan plattor på stan. Ett tillägg från mig är att jag aldrig går på A-brunnar, för det ger ju otur i kärlek och det vill man ju inte ha.

    Angående SMB2 så har jag tyvärr ingen nära relation till det spelet, jag lånade den några gånger av en kompis men kom aldrig in i det så upplys mig nu ordentligt vad jag har missat.

    Hoppas på att få höra er snart igen!

    P.s. cheezheartz4prez

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s