Avsnitt 13 – Super Mario Bros. 2

Avsnitt 13 Super Mario Bros 2
Goddag!
Och hjärtligt välkomna till avsnitt nr.13, som dedikeras till Super Mario Bros. 2!
Vi vrider och vänder på spelet, tar upp skillnaderna mellan dess ”föregångare” Doki Doki Panic och läser upp härliga lyssnarkommentarer.
Ett ytterst trevligt stycke pod helt enkelt.

Avsnittet finner ni Här, på iTunes eller genom vår RSS-feed.

Puss å kramen
/// Bob å Peter

Musik & Länkar

Trash videoserie Re-Play

Trapt –  Stories

PS. Till nästa avsnitt spelar vi Shadow of the Colussus. Kommentera om du har något att säga om det. xoxoxo DS.

Bob+Vita+Fifa = Inte sant!

FIFA_Football_PS_Vita

Många försök har gjorts som alla har resulterat i misslyckanden och förluster.
Många djupa suckar har hörts från mitt håll när majoriteten vinner och spelet och kontrollerna plockas fram.

Nä, fotbollspel är inte min kopp te och kommer aldrig någonsin vara det, säkerligen till flera vänners stora förtret. Inte ens om jag blev avsläppt på en öde ö med enbart ett FIFA-spel med mig i handen, så hade jag efter ett års solande och spelande, inte tagit ett steg framåt i utvecklingen.
Tyvärr.

Men det fanns faktiskt en strimma hopp häromkvällen, när jag plockade fram min färska Vita-maskin och tryckte in det medföljande FIFA Football i kortöppningen.
Jag hade bara tänkt starta upp det, se hur det såg ut och kändes och sedan sälja/byta bort det på sedvanligt vis på något spelforum.
Efter laddningskärm och titel så kommer man till ett slags träningsläger där man styr en ensam spelare på en plan och där du kan skjuta mot en målvakt, bara för att lattja lite helt enkelt (ett tryck på Start-knappen tar dig vidare till huvudspelet). Jag och min anonyma spelare springer omkring och sätter stäming genom att dribbla bort mig själv och så vidare när så jag plötsligt upptäcker att jag skjuter när håller fingret på bakstycket!
För er som inte har någon vidare koll på Vitans specifikationer, så är den stora skärmen tryckkänslig men det finns även en touch-yta på bakstycket av konsolen, något som används väldigt finutligt i detta spel. Denna reklamfilm ger en någorlunda visuell representation:

Denna nya kontrollmetod gjorde mig alldeles uppspelt och jag ägnade säkert en kvart på övningsplanen för att förbättra min teknik. Efter ett par puckar in i kassen så kände jag mig redo att köra övningsmatch, ”jag är ta mig tusan ostoppbar”-känslan hängde fortfarande kvar och medans jag valde mitt Aston Villa så var jag hoppfull, kanske var mitt stora problem med fotbollspel över? Kanske kanske kanske…
Men nej.
Efter några få minuter låg jag under med tre mål och känner mig lika värdelös som förr. Lägg därtill det sövande jävla tempot i dylika spel samt det faktum att jag konstant blir bestulen på bollen, så stängde jag av min Vita innan matchen hade kommit till halvlek.
Och jag stängde samtidgt den metaforiska lådan där mina fotbollspels-ambitioner låg i, en låda som jag aldrig kommer försöka öppna igen.

Recension: XCOM: Enemy Unknown

XCOM-Enemy-Unknown-Logo

XCOM skall axla rollen som 2012 års version av klassikern UFO: Enemy Unknown. En inte helt lätt uppgift som jag förstått, dock endast av rykten då jag inte själv spelat originalet utan bara sett på när min vän spelade det i vår ungdoms dagar.
Fansen verkar dock inte besvikna och inte jag heller. Jag hade otroligt roligt under min resa med XCOM.

XCOM baseSpelet börjar med att utomjordingar invaderar jorden och det är din uppgift som någon sorts befälhavare att sätta stop för dem.
Du kontrollerar en underjordisk bas där du måste bygga högteknologiska konstruktioner, se till att det finns el att försörja anläggningen och låta dina vetenskapsmän forska fram ny teknik så att din verkstad kan förverkliga den.
Allt för att kunna utrusta dina trupper och jämna ut oddsen mot utomjordingarna men samtidigt för att tillfredsställa  ‘The Council’, som styr över världens länder och XCOM. Undsätter du inte ett land i nöd kan de dra sig ur och konsekvenserna är det du själv som får betala för.

Detta är bara en del av spelet, och för mig låg den stora glädjen i rollspelsinslagen och striderna.
Du spelar turbaserade rundor med Isometrisk vy och varje medlem i din grupp kan röra sig och/eller använda sitt vapen eller föremål. Antingen kan du gå en kort sträcka och har en handling till, eller spurta fram till skydd men då är du utelämnad om fienden avancerar tillräckligt nära.

Xcom strid

Dina soldater kan anta rollen som Assult, Heavy, Support och Sniper. Alla med individuella färdighetsträd som du låser upp med hjälp av erfarenhet från striderna. Vapen så som Sniper Rifle eller Rocket Launcher är således låsta till respektive klass vilket gör en varierad grupp näst intill ett måste för att lyckas.
Föremål kan användas av de flesta klasser, men endast Support-klassen t.ex kan utvecklas till att ha större fördel med Medkits.

Detta är inte ens allt. Man måste skicka upp satelliter för att kunna kommunicera med länderna i världen och svara på deras nödrop, bygga luftförsvar för att kunna skjuta ned flygande tefat, bestämma om du skall forska fram en ny rustning till dina trupper eller vapen till dina flygplan. Och allt får konsekvenser. Det är en ständig känsla av att trippa på tå och på ‘Normal’ svårighetsgrad som jag spelade känns alla dina val relevanta utan att spelet blir varken för enkelt eller omöjligt.
Lägg också till fler svårighetsgrader och ett väldigt anpassningsvänligt New Game + när du klarat första rundan.

+ Allting är avvägt med fingertoppkänsla.
+ Så många spelinslag i samma förpackning.
+ Du bryr dig verkligen om dina soldater!

– Fult för att vara 2012.
– Buggar och kraschar.
– Saknar vettig DLC.

Om jag skall beskriva XCOM: Enemy Unknown skulle jag säga att det är:
Striderna från Fallout serien, sci-fi känslan från Mass Effect serien och basbyggande från Heroes of Might & Magic serien. Det blir inte mycket bättre än såhär.
Hade spelet inte varit fult för att vara endast ett år gammalt och såpass buggigt som det ändå var hade jag gett det full pott. Jag hade svinkul hela tiden!

Betyg: 9/10