Första intrycken av PS Vita

PS-Vita-diagnol-top

Som sagt så fick jag ju en Playstation Vita i födelsedagspresent i juni och efter ha spelat rätt intensivt med den måste jag proklamera att jag är väldigt förtjust i den!
Skärmen är otroligt ljusstark och responsiv, touch-funktion funkar nästan lika bra som en iPhone på frontytan (touchytan på baksidan har jag knappt fått använda än) och den är snabb i menyer och dylikt. Gränsnittet kändes väl mesigt i början med jag börjar vänja mig vid det nu. Knappar och stickor känns robusta, även om jag saknar ett andra par axel-knappar – att spela PS1/PS2/PS3-spel utan den oftast nödvändiga bakre axelknappen ersatts ofta av den bakre touchpadden och det är sannerligen inget att rekommendera.
Det enda jag riktigt kan klaga på är väl ergonomin; den ligger inte riktigt jättebra i händerna, speciellt inte i spel som använder sig båda av axelknappar och stickor, men det finns tredje-parts lösningar på det problemet med. För några få dollar på E-bay kan man köpa till ett slags skal som får din Vita att kännas allt mer som en vanlig handkontroll, med rejält stöd för handloven. Blir nog ett inköp av en sådan snart.

Vad har jag spelat då?
Främst PSP-portningen av Final Fantasy IV: The Complete Collection men det sparar vi till ett framtida pod-avsnitt. Har även testat på en mängd spel från PS-Store (främst titlar från mitt PS Plus-abonnemang):

Sine Mora – Ett shmup av den tuffa skolan där den lägsta svårighetsgraden är Hard och där man flyger lite smått steampunkiga flygplan mot horder av fiender. Snyggt som tusan och med ett härligt flyt (dock kommer jag aldrig förbi första bossen, shmup är inte riktigt min kopp te)

Puddle – Vätskebaserad pussel satt i en värld likt Limbo och Knytt Undergrouns, där man tiltar konsolen för att få vätskan att röra sig framåt/bakåt. Trevligt och enkelt koncept, dock med kontrollsvårigheter som sätter käppar i hjulet för spelaren.

WipeOut 2048 – Bländande vacker svävaraction med ett supersexigt gränssnitt och, ja WipeOut helt enkelt. Spelet är helt på svenska, både text och röst, vilket känns väldigt konstigt och spelet lider av långa laddningstider men snabbt och snyggt och jävligt roligt är det sannerligen.

Cocoanut Dodge Revitalised – Ytterst simpelt spel för en sådan här konsol men ändå barnsligt undehållande. Styr en krabba undan fallande kokosnötter, samla pengar, få highscore.
Perfekt spel när man inte vill tänka utan bara var kvick i fingrarna.

Är fruktansvärt nöjd med min Vita även om den kanske saknar det stora, förväntade spelbiblioteket. Men allt fler indie-titlar släpps både på Ps3 och Vitan, samt den utlovade, allt större betydelsen för kommande PS4 bådar gott inför framtiden.
Jag och min Vita kommer inte ta skilda vägar på länge.

Annonser

Bob+Vita+Fifa = Inte sant!

FIFA_Football_PS_Vita

Många försök har gjorts som alla har resulterat i misslyckanden och förluster.
Många djupa suckar har hörts från mitt håll när majoriteten vinner och spelet och kontrollerna plockas fram.

Nä, fotbollspel är inte min kopp te och kommer aldrig någonsin vara det, säkerligen till flera vänners stora förtret. Inte ens om jag blev avsläppt på en öde ö med enbart ett FIFA-spel med mig i handen, så hade jag efter ett års solande och spelande, inte tagit ett steg framåt i utvecklingen.
Tyvärr.

Men det fanns faktiskt en strimma hopp häromkvällen, när jag plockade fram min färska Vita-maskin och tryckte in det medföljande FIFA Football i kortöppningen.
Jag hade bara tänkt starta upp det, se hur det såg ut och kändes och sedan sälja/byta bort det på sedvanligt vis på något spelforum.
Efter laddningskärm och titel så kommer man till ett slags träningsläger där man styr en ensam spelare på en plan och där du kan skjuta mot en målvakt, bara för att lattja lite helt enkelt (ett tryck på Start-knappen tar dig vidare till huvudspelet). Jag och min anonyma spelare springer omkring och sätter stäming genom att dribbla bort mig själv och så vidare när så jag plötsligt upptäcker att jag skjuter när håller fingret på bakstycket!
För er som inte har någon vidare koll på Vitans specifikationer, så är den stora skärmen tryckkänslig men det finns även en touch-yta på bakstycket av konsolen, något som används väldigt finutligt i detta spel. Denna reklamfilm ger en någorlunda visuell representation:

Denna nya kontrollmetod gjorde mig alldeles uppspelt och jag ägnade säkert en kvart på övningsplanen för att förbättra min teknik. Efter ett par puckar in i kassen så kände jag mig redo att köra övningsmatch, ”jag är ta mig tusan ostoppbar”-känslan hängde fortfarande kvar och medans jag valde mitt Aston Villa så var jag hoppfull, kanske var mitt stora problem med fotbollspel över? Kanske kanske kanske…
Men nej.
Efter några få minuter låg jag under med tre mål och känner mig lika värdelös som förr. Lägg därtill det sövande jävla tempot i dylika spel samt det faktum att jag konstant blir bestulen på bollen, så stängde jag av min Vita innan matchen hade kommit till halvlek.
Och jag stängde samtidgt den metaforiska lådan där mina fotbollspels-ambitioner låg i, en låda som jag aldrig kommer försöka öppna igen.

Final Fantasy, Vita och Playstation Plus

PS-Vita-diagnol-top

 

Jag fyllde år häromdagen.
Till min stora glädje fick jag av min familj och kära sambo, ett Playstation Vita! Eller fick är kanske att överdriva, jag fick en utskuren kartongbit med en bild av Vita fastklistrad (den hade inte kommit på posten än 🙂 Men oerhört glad och tacksam är jag!
Jag har suktat efter en Vita rätt länge nu, trots dess tveksamma lansering med få, kvalitativa titlar och dåligt stöd från utvecklare. Men nu har konsolen fått lite mer fart och med ett utlovat större band till kommande Playstation 4 så känns det som denna bärbara maskin har en lovande framtid framför sig.

Ett av mina allra första spel som ska spelas när väl Vitan är i min ägo är faktiskt Final Fantasy IV.
Som en oerhört gröngöling inom allt som benämns J-RPG så tog jag nyss mina allra första trevande steg i genren när jag spelade igenom Chrono Trigger på en Nintendo DS. Mina intryck av det spelet sparar vi till en framtida podcast, men jag blev iallafall rätt tagen och kände att det var dags att ta tag i mastodont-serien Final Fantasy och börjar där den berömda ”boken” (1001 Videogames You Must Play Before You Die) säger att jag ska börja, alltså med den fjärde delen. Och vad jag hört, så är den bästa versionen av spelet en PSP-utgåva som lämpligt nog finns att köpa digitalt till Vitan, genom Playstation Store.

Men nåt av det vackraste i denna baletten är ju den fabulösa tjänsten Playstation Plus, som jag nämnt otaliga gånger här på bloggen. Vad jag troligtvis inte nämnt är att man även får tillgång till PS Vita titlar varje månad som man kan införskaffa ”gratis” trots avsaknaden av en sådan konsol. Så under mina 10 månader med Ps Plus så har jag inte mindre än 14(!) Vita-titlar att köra, nämligen dessa:

Uncharted: Golden Abyss (Vita)
Gravity Rush (Vita)
Chronovolt (Vita)
Tales from Space: Mutant Blobs Attack (Vita)Big Sky Infinity (PS3 & Vita)
Knytt Underground (PS3 & Vita)Jet Set Radio HD (Vita)
Pinball Arcade (Vita)
WipEout 2048 (Vita)Lumines: Electronic Symphony (Vita)
Metal Gear Solid HD Collection (Vita) (links to guides: MGS2 / MGS3)
Puddle (Vita)
Thomas Was Alone (PS3 & Vita)
Zero Escape: Virtue’s Last Reward (Vita)
Velocity Ultra HD (Vita)
Sine Mora (Vita)
Coconut Dodge Revitalised (Vita)

Ps Plus är så löjligt prisvärt asså.
Så nu är det bara att vänta in paketet och börja grotta ner sig i denna underskattade (?) konsol.
Väl mött tills dess!

Speltips: 10000000

 

1000000

If you make a game, don´t name it 10000000

Ja, så står det i en laddningskärmen i spelet 10000000 eller 10 miljoner som är något lättare att säga och skriva. En liten pärla till tids-dödar-spel som min kära kollega Peter försökt övertala mig att spela länge.
Och tacksam för det är jag!
Ett pusselspel med små RPG-element (inte helt olikt favoriten Puzzle Quest) där det gäller att matcha 3 eller fler lika symboler för att utföra en handling. Din karaktär springer högst upp på skärmen och möter där hinder i form av fiender och låsta dörrar, hinder som du överkommer genom att matcha exempelvis tre svärds-symboler eller tre nyckel-symboler. Lägg därtill möjligheter till att uppgradera allt från rustning till magiska attacker och användandet av magiska drycker med särskilda egenskaper så har man ett mycket trevligt litet spel!
Retro-pixlad grafik och härlig chipmusik är gräddet på moset, gillar man pusselspel så är det bara att köpa!
Finns till PC/Mac/Linux/iOS/Android.

 

Betydelse av titlen?
Nå en highscore av 10 miljoner och du är fri!

En kort åsikt om Hell Yeah! Wrath of the Dead Rabbit

PAXHY-2
Ett av de bättre spelen jag fått genom PS+ är utan tvekan det udda och blodiga spelet Hell Yeah.
Ikläd dig rollen som kaninen Ash, även känd som prince of hell, som råkar bli fotograferad när han ligger i badkaret och leker med en anka. Bilderna sprids och skandalen är nära! Då gör Ash det enda rätta – han beger sig ut i helvetet för att mörda och lemlästa varenda en som sett de högst pinsamma bilderna. Helt logiskt eller hur?

Tillsammans med ditt ”fordon” (som består av en ring med taggar som du åker inuti) utforskar du de två dimensionella världarna likt valfritt metroidvania-spel. Det är färgglatt, det är bizarrt, det är galet och det är fruktansvärt kul! Bra manus, varierande bossar som alla avslutas med ett unikt minispel och blod och ben som flyger all världens väg, cartoony style.

Helt klart värt att kika närmare på, funkar särdeles bra som ett trevligt tidsfördriv mellan större och allvarligare spel.

 

Hell Yeah! finns utgivet på PC, PSN och XBL.

Beat Em Up och jag är inte vänner.

beatemup-101-header

Jag har försökt ensam och i grupp.
Jag har försökt med retro, modernt och nyretro.
Jag har försökt spela casual samt försökt att sätta in mig rejält i stridsystemet.

Men utan resultat – jag förstår mig inte på Beat Em Up-spel eller Brawlers som det även kallas.
Jag har läst mängder av artiklar och texter som hyllar genren men jag personligen kan inte se tjusningen med att slåss mot mängder av generiska fiender med samma 4-5 moves, bana efter bana efter bana. Eller är det något jag missat, något slags djup eller spelglädje som ligger dolt bakom de svällande musklerna på mina fiender?
Genren inleddes på 80-talet med spel som Kung Fu Master  och Double Dragon  och förfinades genom Final Fight och Streets of Rage 2 , och min teori över hyllningen av dessa spel och dess genre handlar helt om nostalgiskimmer och att man spelade genren som barn och har haft att släppa ifrån sig den sedan dess. Men för någon som undertecknad som aldrig spelade särskilt mycket brawlers så är det helt annan sak.

Varför väljer jag att belysa denna spelgenre undrar kanske ni? Jo eftersom jag har spelat ett par spel som hyllar och försöker pigga upp denna trötta del av spelhistorien.
Först ut är Scott Pilgrim Vs. The World: The Game
Jag har tidigare skrivit om och hyllat filmen med samma namn och det känns logiskt att berättelsen om Scott Pilgrim och de onda ex-pojkvännerna ska bli en brawler när den omvandlas till spel. Och första intrycket är väldigt angenämt! Med skön pixelgrafik i grälla färger och söta detaljer samt ett soundtrack signerat favoriterna Anamanaguchi så har jag faktiskt rätt trevligt. I en kvart eller så. Det är då jag inser hur otroligt mycket random fiender jag kommer få möta på vägen till slutbossen – ett harvande utan variation eller finess som både jag och mina fingrar blev trött på nästan omgående.
Nej tack, se filmen ett par gånger istället och lyssna på det suveräna titelspåret istället, det gör dig gott.

Jag har även prövat på Double Dragon Neon och det är värt att belysa att där tidigare nämnda Scott Pilgrim-spelet roade mig initialt, så misslyckas Double Dragon från allra första början.  Långsamma karaktärer, konstig ful-snyggish grafik som inte känns bekväm och än mer generiska dussinfiender. Trögt slagsmålande och bystiga dominatrix-fiender gör mig så trött och vore det inte för den skrikiga (och tidsenliga) färgskalan som domineras av svart och rosa, så hade jag nog somnat.
Tråkigt så det tjuter om det, även i mysig soff-co-op.

Naturligtvis finns det undantag som bekräftar regeln och i mitt fall så uppskattar jag naturligtvis Turtles In Time,  men har även rätt varma minnen av ett SNES-spel kallat Legend. fast det är troligtvis nostalgin som talar (plus det faktum att jag inte hade många mer spel i min hylla på den tiden).

Men annars så har jag tagit mitt beslut; Jag och Beat Em Up är inte vänner och jag vill inte leka den leken mer.

Ett gäng intryck av Far Cry 3

Far-Cry-3-1

Märk väl titeln på detta inlägg. Detta är ingen recension eftersom jag inte spelat färdigt Far Cry 3 men likväl åker det in i hyllan för att inte spelas på länge (någonsin?). Betyder det då att spelet är dåligt? Nä, faktiskt inte det heller.

Far Cry 3 erbjuder massor av timmar gameplay om man är e så kallad komplettist som vill samla all lot, maxa trophys/achivements och utforska varje träd och buske på den gigantiska söderhavsö som spelet utspelar sig på. Ett sandlådespel i fps-utförande kan man sammanfatta spelet rätt bra; stor karta med mängder att göra och friheten att bara springa omkring i djungeln i flera timmar eller bara spela huvuduppdrag efter varandra, du väljer själv.
Storyn om hur ett par osympatiska vita, medelklassbrats lever livet i den tropiska värmen, blir kidnappad av en lokal knarkkartell och måste räddas av dig, protagonisten, är banal och ärligt talat väldigt ointressant. Jag bryr mig inte ett jota om karaktärernas vara eller inte vara utan får mest behållning av gameplay. Att jaga olika djur för att flå dem (rätt gory, speciellt om du är djurvän och inte vill flå hundar, grisar och leoparder) för att få större plånbok, inventory och dylikt är riktigt roligt. Fienden har mängder av små utposter som man kan ta över genom att besegra alla posterade där och får därigenom en ny punkt dit du kan ”snabb-åka”, spara ditt spel och handla nya vapen.

Far Cry 3 är roligt ur såndlåde-perspektivet (som jag för övrigt föredrar i första-person snarare än tredje-person) och det känns ungefär som att spela det första Just Cause fast fps. Anledningen varför jag inte spelar färdigt spelet nu beror nog mest på att jag har roligare spel som väntar och att jag inte riktigt är upplagd för detta massiva samlande och utforskande just nu.
Men för alla er som sugna på just det, så har ni en massa att hämta hos Far Cry 3, och då har jag inte ens nämnt att man kan jaga både människor med en awesome pilbåge!

Vad händer vid 5 stjärnor i SongPop?

femaleCountry

För ett tag sedan skrev jag om hur dagens spelklimat har fått ”alla” att börja spela på något vis, främst genom Facebook eller genom smartphones och surfplattor. Jag påvisade även hur fort trenderna kommer och går, vilket är synnerligen påtagligt eftersom då ”levde” fortfarande ordspelet Wordfeud medan idag är det nästintill dödförklarat.

Ett spel som jag inte har slutat spela (än) är SongPop. Det omåttligt populära PopQuizliknande-spelet har resulterat i ett par tusen spelade matcher sen i höstas för undertecknad, men suget har tappats på vägen.
Men när känner man att är ”färdig” med ett spel, när det pågår i all evighet?
Personligen känner jag mig nöjd när alla achivements är tagna (om det är möjligt gentemot min förmåga) och ett visst mätbart mål är nått. Det tåls att säga att jag är ganska duktig på att ge upp, men just SongPop är jag rätt så jäkla bra på så det skulle maxas innan det skulle tas bort från min smartphone.

Achivements togs rätt så lätt även om ” Svara Under 1 Sekund på Alla” och ”50 Rätta Svar i Rad” var rätt utmanande. Då återstod bara att få fem stjärnor i en playlist, ett mål som tog mycket längre tid än vad jag trodde.
Men till slut nådde jag mitt mål, i genren ”Movie Soundtrack” som är mitt allra starkaste kort.
Den femte stjärnan fylldes sakta men säkert och tills var den alldeles full.
Vill ni veta vad som hände då?

Ingenting. Absolut ingenting.

Antiklimax någon?

Recension av Crysis 2

liberty
Alldeles nyss rullade eftertexterna till Crysis 2, det tyskutvecklade actionspelet från 2011, vars tredje del i serien alldeles nyss släpptes. Den första instansen av denna serie grafikmonster till fps, avhandlade vi grundligt i avsnitt 6 av vår pod, men för er icke invigda så utspelade sig spelet på en ö i Korea, där man som marinsoldat utrustad med högteknologisk nano-dräkt undersökte mystiska utomjordiska aktiviteter.
Uppföljaren utspelar sig något år efter dessa händelser och den utomjordiska invasion blir allt mer av ett faktum.
Vi anländer som en marinsoldat i ett virusdrabbat New York, där människor dör som flugor av denna obotliga sjukdom. Stämningen här är riktigt obehaglig och visar en mörk framtidsvision av hur illa det kan gå med pandemier och liknande. Tyvärr läggs inte särskilt mycket fokus på denna virusspridning utan istället på två huvudfiender i spelet; alienrasen Ceph som håller på att ödelägga hela New York City och militärfaktionen C.E.L.L som är skaparna av nanodräkten man som spelare har på sig och som de vill få tillbaka till varje pris.

Första Crysis utspelade sig på samma plats och tid genom hela spelet, gick sömlöst mellan nya mål och mellan natt och dag.
Crysis 2 fortsätter på samma spår och platsen är nämnda New York, där striderna varieras mellan att ske mot Ceph-varelser och C.E.L.L-soldater. Denna väldigt tydliga indelning av strider gör mig väldigt kluven, främst på grund av att det inte alls är lika roligt att skjuta aliens. Smygandet med hjälp av ens dräkts osynlighetsförmåga fungerar bara bra på soldater och är så barnsligt roande att jag inte vill göra något annat! Samt det faktum att Ceph-varelserna är sega att ta kål på.
Nytt för spelet är att du kan uppgradera din dräkt genom olika parametrar som till exempel smyga tystare och särskilda anfallsrörelser. Uppgraderingar kostar Nano-poäng som amn endast kan få tag på genom att döda din Ceph-motståndare. Det luriga är att du måste fysiskt ta dig fram till den döde kroppen för att plocka upp dessa poäng och de försvinner efter ett tag, så det blir lite ”risk-reward” om man vågar rusa fram till nyligen skjuten fiende för att samtidigt riskera att dra på dig mer uppmärksamhet.

Överlag är det ett rätt mediokert spel.
En story som nästlar sig in i Nano-hit och biologi-dit, något för långt och utdraget gameplay på vissa ställen och helt okej fps-mekanik gör sitt men jag saknar ändå öppenhet och miljön från första spelet, som placerar sig högre upp denna tvåa.
Multiplayer introducerades även här och även om det var svårt att finna någon server med folk på (spelet är ju trots allt 2 år gammalt) så var det fräscht koncept där alla äger samma förmågor och man är tvungen att balansera mellan sin dräkts osynlighet och starkare sköld.

Vill ha man ha lite förströelse ett 10-tal timmar och gillar skjuta utomjordingar så är det absolut ett alternativ. Men så mycket mer än så är det inte.

Rösta på Årets Spelmedia och vinn fina priser!

samlingsfil_420_2786651596

Varje år arrangerar spelsidan Level7 en omröstning där de utser Årets Speltidning, Årets Spelskribent, Årets Spelpodcast och Årets Spelblogg – helt enkelt det bästa svenska spelmedia från 2012.
Urvalet har skett genom en jury och nu har en omröstningen startat där juryns står för hälften av slutpoängen och ”folkets röster” står för den andra hälften.
Ungefär som Melodifestivalen, fast coolt.

Det riktigt otroliga med detta är att VI, Bob och Peter, har blivit nominerade i både Årets Spelblogg och Årets Spelpodcast!
Vi är väl medvetna att vi slåss mot giganter (som förtjänar priset bättre än oss) men om Ni ändå vill uttrycka ert stöd för oss får in jättegärna rösta på bloggen PixelKameraderi och podden Play Before You Die.
Och det är helt klart värt att rösta, oavsett vem ni lägger rösten på, eftersom alla som röstar har chans att vinna fina priser;

Priser
• Ett exemplar av StarCraft II: Heart of the Swarm (PC, Collector’s Edition)
• Tre exemplar av StarCraft II: Heart of the Swarm (PC, Standard Edition)
• Tre exemplar av Diablo III (PC, Standard Edition)
• Tre exemplar av World of Warcraft: Mists of Pandaria (PC, Standard Edition)
• Doom 3 BFG Edition (PC)
• Dishonored (PC)
• Metal Gear Rising Revenegeance (PS3)
• PES 2013 (Xbox 360)
 
Så gå in och rösta för tusan, det tar knappt en minut!
Här röstar ni!