Första intrycken av PS Vita

PS-Vita-diagnol-top

Som sagt så fick jag ju en Playstation Vita i födelsedagspresent i juni och efter ha spelat rätt intensivt med den måste jag proklamera att jag är väldigt förtjust i den!
Skärmen är otroligt ljusstark och responsiv, touch-funktion funkar nästan lika bra som en iPhone på frontytan (touchytan på baksidan har jag knappt fått använda än) och den är snabb i menyer och dylikt. Gränsnittet kändes väl mesigt i början med jag börjar vänja mig vid det nu. Knappar och stickor känns robusta, även om jag saknar ett andra par axel-knappar – att spela PS1/PS2/PS3-spel utan den oftast nödvändiga bakre axelknappen ersatts ofta av den bakre touchpadden och det är sannerligen inget att rekommendera.
Det enda jag riktigt kan klaga på är väl ergonomin; den ligger inte riktigt jättebra i händerna, speciellt inte i spel som använder sig båda av axelknappar och stickor, men det finns tredje-parts lösningar på det problemet med. För några få dollar på E-bay kan man köpa till ett slags skal som får din Vita att kännas allt mer som en vanlig handkontroll, med rejält stöd för handloven. Blir nog ett inköp av en sådan snart.

Vad har jag spelat då?
Främst PSP-portningen av Final Fantasy IV: The Complete Collection men det sparar vi till ett framtida pod-avsnitt. Har även testat på en mängd spel från PS-Store (främst titlar från mitt PS Plus-abonnemang):

Sine Mora – Ett shmup av den tuffa skolan där den lägsta svårighetsgraden är Hard och där man flyger lite smått steampunkiga flygplan mot horder av fiender. Snyggt som tusan och med ett härligt flyt (dock kommer jag aldrig förbi första bossen, shmup är inte riktigt min kopp te)

Puddle – Vätskebaserad pussel satt i en värld likt Limbo och Knytt Undergrouns, där man tiltar konsolen för att få vätskan att röra sig framåt/bakåt. Trevligt och enkelt koncept, dock med kontrollsvårigheter som sätter käppar i hjulet för spelaren.

WipeOut 2048 – Bländande vacker svävaraction med ett supersexigt gränssnitt och, ja WipeOut helt enkelt. Spelet är helt på svenska, både text och röst, vilket känns väldigt konstigt och spelet lider av långa laddningstider men snabbt och snyggt och jävligt roligt är det sannerligen.

Cocoanut Dodge Revitalised – Ytterst simpelt spel för en sådan här konsol men ändå barnsligt undehållande. Styr en krabba undan fallande kokosnötter, samla pengar, få highscore.
Perfekt spel när man inte vill tänka utan bara var kvick i fingrarna.

Är fruktansvärt nöjd med min Vita även om den kanske saknar det stora, förväntade spelbiblioteket. Men allt fler indie-titlar släpps både på Ps3 och Vitan, samt den utlovade, allt större betydelsen för kommande PS4 bådar gott inför framtiden.
Jag och min Vita kommer inte ta skilda vägar på länge.

Bob+Vita+Fifa = Inte sant!

FIFA_Football_PS_Vita

Många försök har gjorts som alla har resulterat i misslyckanden och förluster.
Många djupa suckar har hörts från mitt håll när majoriteten vinner och spelet och kontrollerna plockas fram.

Nä, fotbollspel är inte min kopp te och kommer aldrig någonsin vara det, säkerligen till flera vänners stora förtret. Inte ens om jag blev avsläppt på en öde ö med enbart ett FIFA-spel med mig i handen, så hade jag efter ett års solande och spelande, inte tagit ett steg framåt i utvecklingen.
Tyvärr.

Men det fanns faktiskt en strimma hopp häromkvällen, när jag plockade fram min färska Vita-maskin och tryckte in det medföljande FIFA Football i kortöppningen.
Jag hade bara tänkt starta upp det, se hur det såg ut och kändes och sedan sälja/byta bort det på sedvanligt vis på något spelforum.
Efter laddningskärm och titel så kommer man till ett slags träningsläger där man styr en ensam spelare på en plan och där du kan skjuta mot en målvakt, bara för att lattja lite helt enkelt (ett tryck på Start-knappen tar dig vidare till huvudspelet). Jag och min anonyma spelare springer omkring och sätter stäming genom att dribbla bort mig själv och så vidare när så jag plötsligt upptäcker att jag skjuter när håller fingret på bakstycket!
För er som inte har någon vidare koll på Vitans specifikationer, så är den stora skärmen tryckkänslig men det finns även en touch-yta på bakstycket av konsolen, något som används väldigt finutligt i detta spel. Denna reklamfilm ger en någorlunda visuell representation:

Denna nya kontrollmetod gjorde mig alldeles uppspelt och jag ägnade säkert en kvart på övningsplanen för att förbättra min teknik. Efter ett par puckar in i kassen så kände jag mig redo att köra övningsmatch, ”jag är ta mig tusan ostoppbar”-känslan hängde fortfarande kvar och medans jag valde mitt Aston Villa så var jag hoppfull, kanske var mitt stora problem med fotbollspel över? Kanske kanske kanske…
Men nej.
Efter några få minuter låg jag under med tre mål och känner mig lika värdelös som förr. Lägg därtill det sövande jävla tempot i dylika spel samt det faktum att jag konstant blir bestulen på bollen, så stängde jag av min Vita innan matchen hade kommit till halvlek.
Och jag stängde samtidgt den metaforiska lådan där mina fotbollspels-ambitioner låg i, en låda som jag aldrig kommer försöka öppna igen.

Recension: XCOM: Enemy Unknown

XCOM-Enemy-Unknown-Logo

XCOM skall axla rollen som 2012 års version av klassikern UFO: Enemy Unknown. En inte helt lätt uppgift som jag förstått, dock endast av rykten då jag inte själv spelat originalet utan bara sett på när min vän spelade det i vår ungdoms dagar.
Fansen verkar dock inte besvikna och inte jag heller. Jag hade otroligt roligt under min resa med XCOM.

XCOM baseSpelet börjar med att utomjordingar invaderar jorden och det är din uppgift som någon sorts befälhavare att sätta stop för dem.
Du kontrollerar en underjordisk bas där du måste bygga högteknologiska konstruktioner, se till att det finns el att försörja anläggningen och låta dina vetenskapsmän forska fram ny teknik så att din verkstad kan förverkliga den.
Allt för att kunna utrusta dina trupper och jämna ut oddsen mot utomjordingarna men samtidigt för att tillfredsställa  ‘The Council’, som styr över världens länder och XCOM. Undsätter du inte ett land i nöd kan de dra sig ur och konsekvenserna är det du själv som får betala för.

Detta är bara en del av spelet, och för mig låg den stora glädjen i rollspelsinslagen och striderna.
Du spelar turbaserade rundor med Isometrisk vy och varje medlem i din grupp kan röra sig och/eller använda sitt vapen eller föremål. Antingen kan du gå en kort sträcka och har en handling till, eller spurta fram till skydd men då är du utelämnad om fienden avancerar tillräckligt nära.

Xcom strid

Dina soldater kan anta rollen som Assult, Heavy, Support och Sniper. Alla med individuella färdighetsträd som du låser upp med hjälp av erfarenhet från striderna. Vapen så som Sniper Rifle eller Rocket Launcher är således låsta till respektive klass vilket gör en varierad grupp näst intill ett måste för att lyckas.
Föremål kan användas av de flesta klasser, men endast Support-klassen t.ex kan utvecklas till att ha större fördel med Medkits.

Detta är inte ens allt. Man måste skicka upp satelliter för att kunna kommunicera med länderna i världen och svara på deras nödrop, bygga luftförsvar för att kunna skjuta ned flygande tefat, bestämma om du skall forska fram en ny rustning till dina trupper eller vapen till dina flygplan. Och allt får konsekvenser. Det är en ständig känsla av att trippa på tå och på ‘Normal’ svårighetsgrad som jag spelade känns alla dina val relevanta utan att spelet blir varken för enkelt eller omöjligt.
Lägg också till fler svårighetsgrader och ett väldigt anpassningsvänligt New Game + när du klarat första rundan.

+ Allting är avvägt med fingertoppkänsla.
+ Så många spelinslag i samma förpackning.
+ Du bryr dig verkligen om dina soldater!

– Fult för att vara 2012.
– Buggar och kraschar.
– Saknar vettig DLC.

Om jag skall beskriva XCOM: Enemy Unknown skulle jag säga att det är:
Striderna från Fallout serien, sci-fi känslan från Mass Effect serien och basbyggande från Heroes of Might & Magic serien. Det blir inte mycket bättre än såhär.
Hade spelet inte varit fult för att vara endast ett år gammalt och såpass buggigt som det ändå var hade jag gett det full pott. Jag hade svinkul hela tiden!

Betyg: 9/10

Final Fantasy, Vita och Playstation Plus

PS-Vita-diagnol-top

 

Jag fyllde år häromdagen.
Till min stora glädje fick jag av min familj och kära sambo, ett Playstation Vita! Eller fick är kanske att överdriva, jag fick en utskuren kartongbit med en bild av Vita fastklistrad (den hade inte kommit på posten än 🙂 Men oerhört glad och tacksam är jag!
Jag har suktat efter en Vita rätt länge nu, trots dess tveksamma lansering med få, kvalitativa titlar och dåligt stöd från utvecklare. Men nu har konsolen fått lite mer fart och med ett utlovat större band till kommande Playstation 4 så känns det som denna bärbara maskin har en lovande framtid framför sig.

Ett av mina allra första spel som ska spelas när väl Vitan är i min ägo är faktiskt Final Fantasy IV.
Som en oerhört gröngöling inom allt som benämns J-RPG så tog jag nyss mina allra första trevande steg i genren när jag spelade igenom Chrono Trigger på en Nintendo DS. Mina intryck av det spelet sparar vi till en framtida podcast, men jag blev iallafall rätt tagen och kände att det var dags att ta tag i mastodont-serien Final Fantasy och börjar där den berömda ”boken” (1001 Videogames You Must Play Before You Die) säger att jag ska börja, alltså med den fjärde delen. Och vad jag hört, så är den bästa versionen av spelet en PSP-utgåva som lämpligt nog finns att köpa digitalt till Vitan, genom Playstation Store.

Men nåt av det vackraste i denna baletten är ju den fabulösa tjänsten Playstation Plus, som jag nämnt otaliga gånger här på bloggen. Vad jag troligtvis inte nämnt är att man även får tillgång till PS Vita titlar varje månad som man kan införskaffa ”gratis” trots avsaknaden av en sådan konsol. Så under mina 10 månader med Ps Plus så har jag inte mindre än 14(!) Vita-titlar att köra, nämligen dessa:

Uncharted: Golden Abyss (Vita)
Gravity Rush (Vita)
Chronovolt (Vita)
Tales from Space: Mutant Blobs Attack (Vita)Big Sky Infinity (PS3 & Vita)
Knytt Underground (PS3 & Vita)Jet Set Radio HD (Vita)
Pinball Arcade (Vita)
WipEout 2048 (Vita)Lumines: Electronic Symphony (Vita)
Metal Gear Solid HD Collection (Vita) (links to guides: MGS2 / MGS3)
Puddle (Vita)
Thomas Was Alone (PS3 & Vita)
Zero Escape: Virtue’s Last Reward (Vita)
Velocity Ultra HD (Vita)
Sine Mora (Vita)
Coconut Dodge Revitalised (Vita)

Ps Plus är så löjligt prisvärt asså.
Så nu är det bara att vänta in paketet och börja grotta ner sig i denna underskattade (?) konsol.
Väl mött tills dess!

Recension: Singularity

Singularity_cover Det var nu ett tag sedan jag klarade Singularity. Såklart har jag länge tänkt att jag skall skriva en recension om det också, men ingenting har kommit till mig. Jag har inte kunnat enas med mig själv om vad jag skall skriva om spelet.
På ett vis är det inget speciellt alls, det är en första persons skjutare som många du spelat innan. Men samtidigt har den något extra som tilltalat mig. En stämning och framför allt som jag nämnde i vår podcast Play Before You Die, en grunka som bidrar till ett väldigt roligt gameplay.
Man känner sig ibland jävligt bad-ass, vilket är en viktig komponent för egen del när jag spelar. Kan spelet ge mig den känslan har jag ofta roligt.

Det bästa man kan sälja in spelet som tror jag är: Tänk Bioshock. Din grunka är en variant av plasmider, du har skjutjärn utöver det och kombinationen skapar ett kul spel.

+ Du får det väldigt billigt.
+ ‘Grunkan’ är ett kul vapen/verktyg.
Inte för långt, en egenskap jag börjat uppskatta mer och mer.

Friheten i miljöerna är begränsad.
Varför pratar Ryssar engelska?
– Dåligt marknadsfört? Ingen verkar ju ha spelat det..

Betyg 7/10

En kort åsikt om Hell Yeah! Wrath of the Dead Rabbit

PAXHY-2
Ett av de bättre spelen jag fått genom PS+ är utan tvekan det udda och blodiga spelet Hell Yeah.
Ikläd dig rollen som kaninen Ash, även känd som prince of hell, som råkar bli fotograferad när han ligger i badkaret och leker med en anka. Bilderna sprids och skandalen är nära! Då gör Ash det enda rätta – han beger sig ut i helvetet för att mörda och lemlästa varenda en som sett de högst pinsamma bilderna. Helt logiskt eller hur?

Tillsammans med ditt ”fordon” (som består av en ring med taggar som du åker inuti) utforskar du de två dimensionella världarna likt valfritt metroidvania-spel. Det är färgglatt, det är bizarrt, det är galet och det är fruktansvärt kul! Bra manus, varierande bossar som alla avslutas med ett unikt minispel och blod och ben som flyger all världens väg, cartoony style.

Helt klart värt att kika närmare på, funkar särdeles bra som ett trevligt tidsfördriv mellan större och allvarligare spel.

 

Hell Yeah! finns utgivet på PC, PSN och XBL.

Ny stol, nytt spel.

IMG_5789Jag sitter mer än vad jag tror framför datorn. Det är mycket redigering av Podcast och allmänt surfande. Detta krävde en ny stol. Jag fick ett infall och åkte till Ikea Bäckebol i Göteborg och provsatt de flesta.
En sak jag kom fram till här var att jag INTE skall ha armstöd.
Jag håller på att jobba med tänk på ergonomi och har haft problem med fötterna och sån skit. En insikt jag fått är att jag lägger upp benet på det andra och hänger på sidan när jag sitter vid datorn.
Detta har resulterat i att min gamla stol vart konstant sned, så jag satt snett även om jag försökte sitta upprätt. Den nya stolen har även ett rakt ryggstöd för att förhindra att säcka ihop.
Känns bra!

Sen fick jag ett jävla korkat infall igår när jag satt hos min vän Isak och gjorde fan ingenting, och han visade mig Guild Wars 2…

Jag mindes nu hur jag tyckte World Of Warcraft var roligt och just att spela med andra. Kanske är det något jag saknat med att spela nästan bara singel-player spel de senaste året.
Så jag köpte skiten. 300 spänn för en digital kod från Spelbutiken och 18 GB nedladnding senare har jag provat i ett par timmar, och det verkar helt ok.

Kanske kan det fylla det allmänna tomrummet av att bo själv och hela tiden spela själv? Jag återkommer med intryck.

 

Beat Em Up och jag är inte vänner.

beatemup-101-header

Jag har försökt ensam och i grupp.
Jag har försökt med retro, modernt och nyretro.
Jag har försökt spela casual samt försökt att sätta in mig rejält i stridsystemet.

Men utan resultat – jag förstår mig inte på Beat Em Up-spel eller Brawlers som det även kallas.
Jag har läst mängder av artiklar och texter som hyllar genren men jag personligen kan inte se tjusningen med att slåss mot mängder av generiska fiender med samma 4-5 moves, bana efter bana efter bana. Eller är det något jag missat, något slags djup eller spelglädje som ligger dolt bakom de svällande musklerna på mina fiender?
Genren inleddes på 80-talet med spel som Kung Fu Master  och Double Dragon  och förfinades genom Final Fight och Streets of Rage 2 , och min teori över hyllningen av dessa spel och dess genre handlar helt om nostalgiskimmer och att man spelade genren som barn och har haft att släppa ifrån sig den sedan dess. Men för någon som undertecknad som aldrig spelade särskilt mycket brawlers så är det helt annan sak.

Varför väljer jag att belysa denna spelgenre undrar kanske ni? Jo eftersom jag har spelat ett par spel som hyllar och försöker pigga upp denna trötta del av spelhistorien.
Först ut är Scott Pilgrim Vs. The World: The Game
Jag har tidigare skrivit om och hyllat filmen med samma namn och det känns logiskt att berättelsen om Scott Pilgrim och de onda ex-pojkvännerna ska bli en brawler när den omvandlas till spel. Och första intrycket är väldigt angenämt! Med skön pixelgrafik i grälla färger och söta detaljer samt ett soundtrack signerat favoriterna Anamanaguchi så har jag faktiskt rätt trevligt. I en kvart eller så. Det är då jag inser hur otroligt mycket random fiender jag kommer få möta på vägen till slutbossen – ett harvande utan variation eller finess som både jag och mina fingrar blev trött på nästan omgående.
Nej tack, se filmen ett par gånger istället och lyssna på det suveräna titelspåret istället, det gör dig gott.

Jag har även prövat på Double Dragon Neon och det är värt att belysa att där tidigare nämnda Scott Pilgrim-spelet roade mig initialt, så misslyckas Double Dragon från allra första början.  Långsamma karaktärer, konstig ful-snyggish grafik som inte känns bekväm och än mer generiska dussinfiender. Trögt slagsmålande och bystiga dominatrix-fiender gör mig så trött och vore det inte för den skrikiga (och tidsenliga) färgskalan som domineras av svart och rosa, så hade jag nog somnat.
Tråkigt så det tjuter om det, även i mysig soff-co-op.

Naturligtvis finns det undantag som bekräftar regeln och i mitt fall så uppskattar jag naturligtvis Turtles In Time,  men har även rätt varma minnen av ett SNES-spel kallat Legend. fast det är troligtvis nostalgin som talar (plus det faktum att jag inte hade många mer spel i min hylla på den tiden).

Men annars så har jag tagit mitt beslut; Jag och Beat Em Up är inte vänner och jag vill inte leka den leken mer.

Ett gäng intryck av Far Cry 3

Far-Cry-3-1

Märk väl titeln på detta inlägg. Detta är ingen recension eftersom jag inte spelat färdigt Far Cry 3 men likväl åker det in i hyllan för att inte spelas på länge (någonsin?). Betyder det då att spelet är dåligt? Nä, faktiskt inte det heller.

Far Cry 3 erbjuder massor av timmar gameplay om man är e så kallad komplettist som vill samla all lot, maxa trophys/achivements och utforska varje träd och buske på den gigantiska söderhavsö som spelet utspelar sig på. Ett sandlådespel i fps-utförande kan man sammanfatta spelet rätt bra; stor karta med mängder att göra och friheten att bara springa omkring i djungeln i flera timmar eller bara spela huvuduppdrag efter varandra, du väljer själv.
Storyn om hur ett par osympatiska vita, medelklassbrats lever livet i den tropiska värmen, blir kidnappad av en lokal knarkkartell och måste räddas av dig, protagonisten, är banal och ärligt talat väldigt ointressant. Jag bryr mig inte ett jota om karaktärernas vara eller inte vara utan får mest behållning av gameplay. Att jaga olika djur för att flå dem (rätt gory, speciellt om du är djurvän och inte vill flå hundar, grisar och leoparder) för att få större plånbok, inventory och dylikt är riktigt roligt. Fienden har mängder av små utposter som man kan ta över genom att besegra alla posterade där och får därigenom en ny punkt dit du kan ”snabb-åka”, spara ditt spel och handla nya vapen.

Far Cry 3 är roligt ur såndlåde-perspektivet (som jag för övrigt föredrar i första-person snarare än tredje-person) och det känns ungefär som att spela det första Just Cause fast fps. Anledningen varför jag inte spelar färdigt spelet nu beror nog mest på att jag har roligare spel som väntar och att jag inte riktigt är upplagd för detta massiva samlande och utforskande just nu.
Men för alla er som sugna på just det, så har ni en massa att hämta hos Far Cry 3, och då har jag inte ens nämnt att man kan jaga både människor med en awesome pilbåge!

#getfitnerd – Den nakna sanningen

Det florerar en hashtag på Twitter och Instagram vid namn #getfitnerd. Här brukar nördar lägga upp bilder på deras ansträngningar att bli vältränade. Det är iallafall så jag tolkar namnet, och man kan se bilder på mat, träningsskor, personer på gymet med mera.

Jag tänker ta detta på stort allvar iår, och från och med påskhelgen bli en vältränad nörd. Det kommer gå till på så sätt att en gång i veckan (måndagar) tar jag en bild på mig själv för att se om det skett någon utveckling. Jag kommer skriva lite lätt om vad jag tränat och vad jag ätit. Inget allt för djupt eller ingående. Men det är ett sätt för mig att dokumentera min framfart och motivera mig själv.
Eftersom hashtagen är #getfitnerd så har jag av min kompanjon fått tillåtelse att göra detta på vår blogg även om det inte kommer involvera så mycket annat gällande spel.

Mina metoder är enkla. Med hjälp av en kom-i-form diet utvecklad av den förnämlige kost samt träningsrådgivaren Sebastian Sävner skall jag äta en kost bestående av så mycket proteiner och så lite kolhydrater som möjligt. Jag äter var tredje timma, kompletterar kosten med vitaminer och proteinpulver, promenerar en gång om dagen och tränar det jag hinner med däremellan.
(Jag vill dock inte att någon skall efterlikna mina metoder, skulle experimentet visa sig ge positiva resultat, på eget bevåg. Jag skulle inte göra det utan mina tydliga instruktioner. Kontakta en PT/kostrådgivare för bästa resultat)

Untitled1111Detta är första bilden innan jag började.

Untitled§123Efter en vecka:

Jag var sjuk i princip hela tiden efter påsk och levde mycket på kycklingsallad, proteinrikt bröd med skinka och drack massa vatten. Denna bilden är dock tagen direkt efter ett Bodypump pass som jag hann med på måndagen innan jag fotade.

Så kommer det gå till. Vill ni är ni mer än välkomna med peppande kommentarer och motivation till att kämpa hårdare, ge mer och nå resultat. För det är precis vad det handlar om.

Tack, spela mycket och ta hand om er!