Bob+Vita+Fifa = Inte sant!

FIFA_Football_PS_Vita

Många försök har gjorts som alla har resulterat i misslyckanden och förluster.
Många djupa suckar har hörts från mitt håll när majoriteten vinner och spelet och kontrollerna plockas fram.

Nä, fotbollspel är inte min kopp te och kommer aldrig någonsin vara det, säkerligen till flera vänners stora förtret. Inte ens om jag blev avsläppt på en öde ö med enbart ett FIFA-spel med mig i handen, så hade jag efter ett års solande och spelande, inte tagit ett steg framåt i utvecklingen.
Tyvärr.

Men det fanns faktiskt en strimma hopp häromkvällen, när jag plockade fram min färska Vita-maskin och tryckte in det medföljande FIFA Football i kortöppningen.
Jag hade bara tänkt starta upp det, se hur det såg ut och kändes och sedan sälja/byta bort det på sedvanligt vis på något spelforum.
Efter laddningskärm och titel så kommer man till ett slags träningsläger där man styr en ensam spelare på en plan och där du kan skjuta mot en målvakt, bara för att lattja lite helt enkelt (ett tryck på Start-knappen tar dig vidare till huvudspelet). Jag och min anonyma spelare springer omkring och sätter stäming genom att dribbla bort mig själv och så vidare när så jag plötsligt upptäcker att jag skjuter när håller fingret på bakstycket!
För er som inte har någon vidare koll på Vitans specifikationer, så är den stora skärmen tryckkänslig men det finns även en touch-yta på bakstycket av konsolen, något som används väldigt finutligt i detta spel. Denna reklamfilm ger en någorlunda visuell representation:

Denna nya kontrollmetod gjorde mig alldeles uppspelt och jag ägnade säkert en kvart på övningsplanen för att förbättra min teknik. Efter ett par puckar in i kassen så kände jag mig redo att köra övningsmatch, ”jag är ta mig tusan ostoppbar”-känslan hängde fortfarande kvar och medans jag valde mitt Aston Villa så var jag hoppfull, kanske var mitt stora problem med fotbollspel över? Kanske kanske kanske…
Men nej.
Efter några få minuter låg jag under med tre mål och känner mig lika värdelös som förr. Lägg därtill det sövande jävla tempot i dylika spel samt det faktum att jag konstant blir bestulen på bollen, så stängde jag av min Vita innan matchen hade kommit till halvlek.
Och jag stängde samtidgt den metaforiska lådan där mina fotbollspels-ambitioner låg i, en låda som jag aldrig kommer försöka öppna igen.

Final Fantasy, Vita och Playstation Plus

PS-Vita-diagnol-top

 

Jag fyllde år häromdagen.
Till min stora glädje fick jag av min familj och kära sambo, ett Playstation Vita! Eller fick är kanske att överdriva, jag fick en utskuren kartongbit med en bild av Vita fastklistrad (den hade inte kommit på posten än 🙂 Men oerhört glad och tacksam är jag!
Jag har suktat efter en Vita rätt länge nu, trots dess tveksamma lansering med få, kvalitativa titlar och dåligt stöd från utvecklare. Men nu har konsolen fått lite mer fart och med ett utlovat större band till kommande Playstation 4 så känns det som denna bärbara maskin har en lovande framtid framför sig.

Ett av mina allra första spel som ska spelas när väl Vitan är i min ägo är faktiskt Final Fantasy IV.
Som en oerhört gröngöling inom allt som benämns J-RPG så tog jag nyss mina allra första trevande steg i genren när jag spelade igenom Chrono Trigger på en Nintendo DS. Mina intryck av det spelet sparar vi till en framtida podcast, men jag blev iallafall rätt tagen och kände att det var dags att ta tag i mastodont-serien Final Fantasy och börjar där den berömda ”boken” (1001 Videogames You Must Play Before You Die) säger att jag ska börja, alltså med den fjärde delen. Och vad jag hört, så är den bästa versionen av spelet en PSP-utgåva som lämpligt nog finns att köpa digitalt till Vitan, genom Playstation Store.

Men nåt av det vackraste i denna baletten är ju den fabulösa tjänsten Playstation Plus, som jag nämnt otaliga gånger här på bloggen. Vad jag troligtvis inte nämnt är att man även får tillgång till PS Vita titlar varje månad som man kan införskaffa ”gratis” trots avsaknaden av en sådan konsol. Så under mina 10 månader med Ps Plus så har jag inte mindre än 14(!) Vita-titlar att köra, nämligen dessa:

Uncharted: Golden Abyss (Vita)
Gravity Rush (Vita)
Chronovolt (Vita)
Tales from Space: Mutant Blobs Attack (Vita)Big Sky Infinity (PS3 & Vita)
Knytt Underground (PS3 & Vita)Jet Set Radio HD (Vita)
Pinball Arcade (Vita)
WipEout 2048 (Vita)Lumines: Electronic Symphony (Vita)
Metal Gear Solid HD Collection (Vita) (links to guides: MGS2 / MGS3)
Puddle (Vita)
Thomas Was Alone (PS3 & Vita)
Zero Escape: Virtue’s Last Reward (Vita)
Velocity Ultra HD (Vita)
Sine Mora (Vita)
Coconut Dodge Revitalised (Vita)

Ps Plus är så löjligt prisvärt asså.
Så nu är det bara att vänta in paketet och börja grotta ner sig i denna underskattade (?) konsol.
Väl mött tills dess!

Ny stol, nytt spel.

IMG_5789Jag sitter mer än vad jag tror framför datorn. Det är mycket redigering av Podcast och allmänt surfande. Detta krävde en ny stol. Jag fick ett infall och åkte till Ikea Bäckebol i Göteborg och provsatt de flesta.
En sak jag kom fram till här var att jag INTE skall ha armstöd.
Jag håller på att jobba med tänk på ergonomi och har haft problem med fötterna och sån skit. En insikt jag fått är att jag lägger upp benet på det andra och hänger på sidan när jag sitter vid datorn.
Detta har resulterat i att min gamla stol vart konstant sned, så jag satt snett även om jag försökte sitta upprätt. Den nya stolen har även ett rakt ryggstöd för att förhindra att säcka ihop.
Känns bra!

Sen fick jag ett jävla korkat infall igår när jag satt hos min vän Isak och gjorde fan ingenting, och han visade mig Guild Wars 2…

Jag mindes nu hur jag tyckte World Of Warcraft var roligt och just att spela med andra. Kanske är det något jag saknat med att spela nästan bara singel-player spel de senaste året.
Så jag köpte skiten. 300 spänn för en digital kod från Spelbutiken och 18 GB nedladnding senare har jag provat i ett par timmar, och det verkar helt ok.

Kanske kan det fylla det allmänna tomrummet av att bo själv och hela tiden spela själv? Jag återkommer med intryck.

 

#getfitnerd – Den nakna sanningen

Det florerar en hashtag på Twitter och Instagram vid namn #getfitnerd. Här brukar nördar lägga upp bilder på deras ansträngningar att bli vältränade. Det är iallafall så jag tolkar namnet, och man kan se bilder på mat, träningsskor, personer på gymet med mera.

Jag tänker ta detta på stort allvar iår, och från och med påskhelgen bli en vältränad nörd. Det kommer gå till på så sätt att en gång i veckan (måndagar) tar jag en bild på mig själv för att se om det skett någon utveckling. Jag kommer skriva lite lätt om vad jag tränat och vad jag ätit. Inget allt för djupt eller ingående. Men det är ett sätt för mig att dokumentera min framfart och motivera mig själv.
Eftersom hashtagen är #getfitnerd så har jag av min kompanjon fått tillåtelse att göra detta på vår blogg även om det inte kommer involvera så mycket annat gällande spel.

Mina metoder är enkla. Med hjälp av en kom-i-form diet utvecklad av den förnämlige kost samt träningsrådgivaren Sebastian Sävner skall jag äta en kost bestående av så mycket proteiner och så lite kolhydrater som möjligt. Jag äter var tredje timma, kompletterar kosten med vitaminer och proteinpulver, promenerar en gång om dagen och tränar det jag hinner med däremellan.
(Jag vill dock inte att någon skall efterlikna mina metoder, skulle experimentet visa sig ge positiva resultat, på eget bevåg. Jag skulle inte göra det utan mina tydliga instruktioner. Kontakta en PT/kostrådgivare för bästa resultat)

Untitled1111Detta är första bilden innan jag började.

Untitled§123Efter en vecka:

Jag var sjuk i princip hela tiden efter påsk och levde mycket på kycklingsallad, proteinrikt bröd med skinka och drack massa vatten. Denna bilden är dock tagen direkt efter ett Bodypump pass som jag hann med på måndagen innan jag fotade.

Så kommer det gå till. Vill ni är ni mer än välkomna med peppande kommentarer och motivation till att kämpa hårdare, ge mer och nå resultat. För det är precis vad det handlar om.

Tack, spela mycket och ta hand om er!

 

Ja, jag menar allvar.

Ni-No-Kuni-LogoOm du verkligen inte gillar jrpg är jag okej med att du inte spelar. Eller om du inte äger en PS3. Eller om du av någon konstig anledning bestämt dig för att inte spela spel på ett år, eller bara spela indiespel… _kanske lite_ ok. Eller om du faktiskt är så fattig att du inte har råd att överleva månaden om du lägger dina pengar på detta istället för mat. Eller om du inte spelar alls, men då läser du förmodligen inte vår blogg så screw you.
Men alla ni andra som exkluderas ur dessa grupper av människor..
NI SPELAR VÄL FÖR INI HELVETE NI NO KUNI!?

De va ba’ de

2012 – Min personliga resume

20121.7flqpdne53c44scgkk80g8gc0.8wlwk6mi6zggocssco44gwoow.th_
Hejsan alla läsare, Bob här.
Året 2012 är strax till ända och för mig personligen har det sannerligen varit ett otroligt år, händelserikt på så många sätt och vill genom den personliga lilla resumen sammanfatta mitt år som spelskribent och bloggare, och tacka de som har stöttat och hjälpt till under det gångna året.

Den 10 februari sjösattes min och Peter Erikssons gemensamma blogg, PixelKameraderi, efter en tids diskuterande och stötande och blötande kom vi fram till form och namn. En blogg för att få ut våra tankar om mediet vi älskar och lägger så mycket tid kändes helt rätt, samtidigt som det var roligare att vara två (samt att frekvensen inlägg blir så mycket större då).

Vi skrev om allt från Missad Spelmusik till mina problem med Dual Shock-kontrollen, Peter öppnade försändelser och jag köpte sockar. Både högt och lågt med andra ord.

I April spelade vi Journey, ett av årets absolut bästa spelupplevelser och som ledde till mängder av inlägg bland annat min allra första publicerade spelrecension, Peters tatuerade in motiv från spelet och vi vågade oss på att testa konceptet ”podcast”, (dock med starka apostrofer runt) när vi spelade in ett samtal mellan oss och pratade av oss om just Journey.

Samma månad åkte vi till Göteborg för att gå på Retrospelsmässan 2012 och uppleva en av de trevligaste dag/kväll/natt/morgon tillsammans med RetroResans Anders och Samson plus en massa andra sköna gamers, som vi idag umgås med privat. En underbar dag som jag vill påstå, var starten till något nytt.

I Maj månad började vi även blogga för våran lokaltidning Markbladet, där under namnet Spelbloggen, något som lett till nya läsare och förhoppningsvis har vi fått ut vårt ord ännu längre.

2012 var även året då jag upptäckte Sveriges bästa spelblogg, Svampriket, där jag är inne varje dag och läser. Har även fått den stora äran att få gästblogga där vid flera tillfällen, bland annat om Att livet är för kort för dåliga spel och funderat på om Alan Wake var Aktiv eller passiv underhållning?

Sommarens absoluta höjdpunkt var naturligtvis avslutningen av RetroResan. En podcast som spelar retrospel och snackar pizza är fortfarande nåt av de bästa som går att lyssna på, men efter tre år var det slut och avslutades med en 10 timmar lång livesändning och en brakfest uppe i Stockholm. Jag och Peter tog följe med Trazh och Ivan och bilade upp till Stockholm och hade fruktansvärt roligt, allt dokumenterat med min kamera och kärleksfullt ihopklippt av Peter. Resultatet blev filmen Resan till Retroresan.

Den 14 september kom storken förbi med mitt tredje barn, sonen Sigge, som är en ständig källa till glädje och som resulterade i texten Spelet, som publicerades på Svampriket och är, i mitt tycke, en av mina allra bästa texter.

20121229-164459.jpg

Vi var även den näst mest nerladdade podcasten i Sverige under en dag!

Efter bollande av ideer och en vilja att pröva på fler koncept utannonserade vi vår egen podcast, Play Before You Die.
En podcast som gav oss möjlighet att komma ikapp spel som borde ha spelat, både retrospel och moderna släpp, samtidigt som vi snackar en massa annat.
Projektet gav blodad tand och efter en knackig start börjar vi nu efter fem avsnitt hitta formen och konceptet.
Bloggen slog för övrigt besöksrekord när vi släppte avsnittet om Braid & Brunlöf, då vi våldgästades av ”RetroResans-helt-vanliga-kille” Anders Brunlöf. Om rekordet berodde på Brunlöfs närvaro eller avsnittets höga kvalitee låter vi vara osagt.

Arbetet med podcasten är tidskrävande så frekvensen på blogginlägg har minskat nu under hösten och vintern, men jag har på känn att nästa år kommer vara lika innehållsrik som detta första år har varit för PixelKameraderi eller PxK som vi gärna förkortar det till.

Avslut och Tacktal

Detta har sannerligen varit ett otroligt år.
Alla människor jag har träffat, alla positiva ord och kommentarer, allt förtroende och uppskattning. Har skaffat mig flera nya vänner som jag är väldigt glad över att känna, tack till alla Er.
Ett stort tack till Svampriket och framförallt Anders Brunlöf som låtit mig gästa bloggen flera gånger. Det ger mig en enorm egoboost varje gång, som jag kan leva på länge. Kudos!

Tack även till min kontakt på Markbladet, Sara Skur, som gav oss möjligheten att blogga för dem och är en härlig, peppande tjej.

Min ständiga medspelare tillika själsfrände Lina Efraimsson ska ha ett enormt tack för all feedback, stöttning och spelande vi gjort tillsammans i år. Jag älskar dig.

Och till slut, tack till Peter Eriksson.
För att vi startade bloggen, för att du övertalade mig att gå på efterfest hos Nidde och för att du är suverän att göra podcast med.
Puss på dig.

Så jäkla bra som 2012 har varit, så kan jag knappt vänta på att nästa år ska starta.
Bring It On, 2013!

Bra Uppfostran? Episod 6 – Lek i snö

JouneySnö

Följande dialog utspelade sig  dagen före dopparedagen, när jag klädde på mina barn ytterkläder för att gå ut på den obligatoriska gå-ut-och-leka-iallafall-en-stund-om-dagen.
Dagen ifråga var det snöigt och väldigt blåsigt och jag tog på min son en halsduk.

– Ska vi leka det där spelet som mamma spelade för några dagar sedan?
– Vilket då?
– Det där med gubben i snön och berget och halsduken och så?
– Men hallå! Vem ska vara berget då? Och vem ska vara ljuset? Vi är ju bara två ju!

Bob vinner prylar – dåligt omen?

20121222-160728.jpg

Jag vinner aldrig nåt.
Uppvuxen med en två år äldre bror som ALLTID vinner prylar, vare sig det är på Lisebergs chokladhjul eller annat, så har han alltid varit en turgubbe, medan jag aldrig vinner något alls.

Men i förra veckan var det något som hände, en störning i kraften om ni så vill, men plötsligt så vann jag plötsligt flera prylar från olika håll och genast såg jag det som ett dåligt omen, ett tecken på att jordens undergång verkligen var nära!
Speciellt eftersom på den mytomspunna, eventuella undergångsdagen 21 december 2012, så visste jag att jag skulle få en trisslott och såg därför framför mig att jag vann 30 000kr i månaden i 30 år samtidigt som domedagen föll över mig.

Men så blev det ju inte, som tur var. Trisslotten var en nit och undergången flyttades fram ett par år.
Men faktum kvarstår; att jag vann massa fina prylar! Och det är ju ändå det detta inlägg handlar  om!
Så jag vill tacka Spelberget för spelet Ratchet & Clank: All 4 One som jag vann i deras julminnes-tävling!
Och jag vill tacka Martin Lindell för 3DS-spelet Winter Sports 2012 som jag vann enbart genom att twittra ordet Snötjut till honom. Easy win så att säga.
Ej med på bild och ej i min ägo än, men jag har även vunnit det svenskutvecklade sällskapspelet BitQuiz ett frågesportspel om tv-spel som verkar väldigt trevligt. Ett mer utförligt inlägg om spelet och dess kvaliteter kommer när jag spelat igenom det ordentligt.

Så tack! Ni drygade ut min julklappsskörd detta år ordentligt!

Bra Uppfostran? Episod 5 – Känslor i Journey

journey

Som de allra flesta av våra läsare vet, så håller vi här på bloggen spelet Journey som ett av årets allra bästa spel. Det sträcker sig även långt utanför just ”GOTY 2012” och platsar högt på våra personliga listor av bästa spelupplevelser någonsin, Peter har ju till och med förevigat spelet en permanent plats på sin arm.

När man har upplevt en sådan här makalös upplevelse har åtminstone jag en viss förmåga att vilja få mina nära och kära att ta del av upplevelsen, och i mitt fall är det främst min sambo Lina som jag bearbetat och idag var det dags.

Vad hon tyckte är en annan historia, vad jag vill belysa med detta inlägg är mina barns reaktion på detta spel.
Eftersom Journey är en sådan speciell upplevelse ville jag att Lina skulle få spela utan störmoment och i sin ensamhet, men under de sista 45 minuterna anslöt sig våra två barn, 4 respektive 6 år gamla, och att då bevittna spelet i tystnad – allt för att inte störa upplevelsen.
Och trots att de bara dök rakt in i ”handlingen” så var de genast trollbundna och när slutscenen började rulla satt hela vår lilla familj med tårar i ögonen. Mina barn satt alltså och grät så tårarna rann ner för kinderna – efter ha bevittnat ett spels avslut, ett spel som saknar både dialog och uppenbar handling och mål.
Så hur kommer det sig att de sitter och gråter (och då menar jag verkligen bölar)? När vi tröstade dem och frågade de varför så var svaren att det var så ”sorgligt”, ”ledsam musik” och att ”man dog där i snön”.

Är det så att jag har oerhört känsliga barn? Eller är det spelet som är så stark i sin känsloskildring?
Troligtvis en blandning av de båda, men faktum är att det moderna spelmediet innehåller så mycket mer än Super Mario-hoppande och arga fåglar, det kan vara en audio-visuell upplevelse av den magnitud som enbart mer etablerade kulturformer haft monopol på.
Och även om detta kanske egentligen inte är ett spel för barn, så blev mina två barn lika engagerade i Journey som de blir av de allra bästa Studio Ghibli-filmerna och det är sannerligt inget dåligt omdöme.