Bra Uppfostran? Episod 6 – Lek i snö

JouneySnö

Följande dialog utspelade sig  dagen före dopparedagen, när jag klädde på mina barn ytterkläder för att gå ut på den obligatoriska gå-ut-och-leka-iallafall-en-stund-om-dagen.
Dagen ifråga var det snöigt och väldigt blåsigt och jag tog på min son en halsduk.

– Ska vi leka det där spelet som mamma spelade för några dagar sedan?
– Vilket då?
– Det där med gubben i snön och berget och halsduken och så?
– Men hallå! Vem ska vara berget då? Och vem ska vara ljuset? Vi är ju bara två ju!

Annonser

Bra Uppfostran? Episod 5 – Känslor i Journey

journey

Som de allra flesta av våra läsare vet, så håller vi här på bloggen spelet Journey som ett av årets allra bästa spel. Det sträcker sig även långt utanför just ”GOTY 2012” och platsar högt på våra personliga listor av bästa spelupplevelser någonsin, Peter har ju till och med förevigat spelet en permanent plats på sin arm.

När man har upplevt en sådan här makalös upplevelse har åtminstone jag en viss förmåga att vilja få mina nära och kära att ta del av upplevelsen, och i mitt fall är det främst min sambo Lina som jag bearbetat och idag var det dags.

Vad hon tyckte är en annan historia, vad jag vill belysa med detta inlägg är mina barns reaktion på detta spel.
Eftersom Journey är en sådan speciell upplevelse ville jag att Lina skulle få spela utan störmoment och i sin ensamhet, men under de sista 45 minuterna anslöt sig våra två barn, 4 respektive 6 år gamla, och att då bevittna spelet i tystnad – allt för att inte störa upplevelsen.
Och trots att de bara dök rakt in i ”handlingen” så var de genast trollbundna och när slutscenen började rulla satt hela vår lilla familj med tårar i ögonen. Mina barn satt alltså och grät så tårarna rann ner för kinderna – efter ha bevittnat ett spels avslut, ett spel som saknar både dialog och uppenbar handling och mål.
Så hur kommer det sig att de sitter och gråter (och då menar jag verkligen bölar)? När vi tröstade dem och frågade de varför så var svaren att det var så ”sorgligt”, ”ledsam musik” och att ”man dog där i snön”.

Är det så att jag har oerhört känsliga barn? Eller är det spelet som är så stark i sin känsloskildring?
Troligtvis en blandning av de båda, men faktum är att det moderna spelmediet innehåller så mycket mer än Super Mario-hoppande och arga fåglar, det kan vara en audio-visuell upplevelse av den magnitud som enbart mer etablerade kulturformer haft monopol på.
Och även om detta kanske egentligen inte är ett spel för barn, så blev mina två barn lika engagerade i Journey som de blir av de allra bästa Studio Ghibli-filmerna och det är sannerligt inget dåligt omdöme.

Skrillex Quest !

Härligt att bli såhär positivt överasskad en kall, tråkig och grå torsdag som det här!

Jag har nämligen spelat igenom ett spel vid namn Skrillex Quest.
Du spelar det i din webbläsare och det är över på 10-15 minuter.
Och det är retrokärlek, referensmaraton och Skrillex i en minst sagt underlig blandning.

Spelet börjar med att en liten dammtuss flyger in i ett Nes-spel och placerar sig på de ack så viktiga kontaktytorna. Alla som är uppväxt med ett Nes i pojkrummet vet hur spel kan bete sig när det är smutsigt i kasetten; grafiken ser trasig ut och musiken hackar, spelet glitchar helt enkelt.
Detta är just vad som händer i denna världen, där du träder in som en hjälte för att krossa glitcharna, hitta de gömda nycklarna och rädda den avlidna prinsessan från sitt fängelse.

Låter det galet? Det är det!
Grafiken är svår att beskriva med ord, men det är en blandning av stilrena, pixliga karaktärer tillsammans med fula ”buggar ”, samtidigt som det gärna byter perspektiv, flera gånger om dessutom.
Spelet är hyllning till retrospel och det finns så många sprites från Nes-spel så jag vet inte ens vad jag ska börja. Tydliga referenser till Zelda och Journey roar gott, men även smalare blinkningar går att finna, som när den vise mannen droppar ett citat från filmen Never Ending Story. Känns som Skrillex velat fylla spelet med saker som han älskar från sin barndom.
Och på tal om Skrillex, ja detta spelet är gjord som ett reklamjippo för han som artist och för hans musik. Men låtarna funkar bra och passar perfekt in på det upphackade, glitchiga temat.

Så vad tusan väntar ni på?
Ge er själv en härlig, udda spelupplevelse som både är lätttillgänglig, kort och alldeles, alldeles underbar!

Ps. Här är länken en gång till om ni missade den där uppe; http://www.skrillexquest.com/ Ds.

Vi pratar vackert med känsla!

*Alert!* Följande video kommer spoila spelet Journey


”Det känns som att äta bajs” … NOOOOOOT!

Detta är ett första experiment som vi kan kalla en pilot till en (kanske) framtida podcast från oss på Pixelkameraderi. Det tillfälliga upplägget (bortsett såklart från videoformatet) känns igen från verksamma podcasts, bland annat Peters favorit Retroresan, men det kändes som ett enkelt sätt att prova våra vingar.
Vi gör det här för att vi kände ett starkt behov av att diskutera om och kring upplevelsen Journey, och även testa vår personkemi samt förmåga att prata om spel istället för att bara skriva. Sen är det dessutom väldigt roligt 🙂

Bob har trots ett ständigt bråkande redigeringsprogram lyckats arbeta ihop vår konversation, så all cred för slutresultatet går till honom!

Kommentera gärna och säg vad ni tycker! Både om vårt arbete och om spelet. Det känns som att det finns mycket mer att säga om Journey än vad vi hittils lyckats uppleva…

Mvh / Bob & Peter

Publiceringen av min recension av Journey

 

Som jag nämnde i mitt inlägg häromdagen, så har jag skickat in en recension för en möjlig publicering i den lokala tidningen Markbladet. Och den kom med! Lycklig är jag och kul att tidningen är villiga att släppa in artiklar om tv-spel, något som är ytterst ovanligt må jag säg.

Läs gärna artikeln i den digitala versionen av tidningen, Länk

Måste nämna att jag blev något begränsad av antalet tecken och skulle helst nämnt det unika co-op läget i spelet, där du automatiskt blir ihopkopplad med andra spelare och samarbetar, helt utan de vanliga kommunikationsmöjligheterna. En mycket speciell känsla infinner sig när man verkligen samarbetar med en främling, och detta endast genom ett par olika ljud.

Som sagt, detta är ett mycket säreget och bra spel och jag jag vill verkligen att ni spelar det. Okej?

Journey Journey Journey Journey Journey

Ja herre min jemen! Det är mycket Journey nu!
Naj naj, inte det amerikanska rockbandet som vill få dig att inte sluta tro, nej det otroligt underbara spelet Journey, utvecklat av thatgamecompany.
Efter att min kära kamrat Peter spelat igenom det i slutet av förra veckan så var det min tur att spela detta spel som ska vara så himla bra! Å det var det, å gud, det var det!
Har precis skrivit färdigt en recension av spelet, men den får ni inte läsa förstår ni, nej förhoppningsvis får jag den publicerad i papperstidningen Markbladet , våran lokala tidning som kommer ut en gång i veckan. Sedan har jag Peter något speciellt i görningen när det gäller våra tankar och känslor om detta spel, men det förutsätter ju att ni har spelat spelet!

Så lyssna mycket noga nu på min uppmaning;

Köp spelet NU, ni kommer inte att ångra Er!

 

Capische ?

🙂