Recension: Ni No Kuni

Ni-No-Kuni-Logo

Det finns lite att säga om Ni No Kuni som inte redan är sagt. Jag vill inte vara del av det och kommer hålla mig väldigt kort om spelets features. Jag vill att alla som har något till övers för japanska rollspel skall uppleva detta så spoilerfritt som möjligt.

Jag älskar Final Fantasy. Och även om jag tyckte väldigt mycket om den allmänt hatade trettonde spelet i serien så kan man ändå se det som att Ni No Kuni är det Final Fantasy som vi alla har väntat på.
Lägg därtill en spelmekanik likt Pokémon med att fånga och tämja och levla djur för att använda i striderna så är receptet perfekt. Helt perfekt, hör ni det!?

take_heart__ni_no_kuni__by_adamhunterpeck-d5vyj48Det enda negativa för min egen del som jag vill utveckla är det faktum att pojken Oliver som är spelets hjälte ibland kan betraktas som jävligt korkad. Spelet har vissa kärnmekaniker som knyter in till storyn och återkommer från start till slut, och när man gjort dem två gånger så förstår man precis vad det är som gäller.
Det här förstår inte stackars Oliver däremot. Vår kompanjon Drippy deklarerar att vi har ett typiskt exempel av ditten och datten och att Oliver bör göra något åt det, men när Oliver för tionde gången måste låta få situationen förklarad för sig, något som vi spelare som sagt greppat för längesedan känns det bara som väldigt onödiga dialogutbyten. Något som spelet för övrigt inte lider från avsaknad av ändå, vilket gör det än mer onödigt.
I detta sammanhanget kunde man då önskat istället att all dialog var röstsatt, för att slippa läsa så otroligt mycket text. Men Ni No Kuni är som sagt ett klassiskt jrpg, och att läsa textdialog tillhör precis det, så jag vill egentligen inte klaga.

NiNoKuni_GoldenGroveBehöver jag skriva något om det grafiska? Ne jag tänkte väl det. Traditionella filmsekvenser (dock sparsamt använda) från Studio Ghibli blandas med Cel Shading som gör det bästa jobbet möjligt för att se ut som en av filmerna utan att faktiskt vara tecknat. Otroligt vackert från intro till eftertexter.

Storyn i spelet hänger ihop genom hela upplevelsen, och hur det knyter till presentationen av spelets sidouppdrag känns helt ok, även om mycket kan utgöras av klassiska sk.Fetch Quests, dvs gå och hämta dessa, samla det här genom att besegra ett antal monster etc. så tycker jag om att göra dem då belöningarna känns vettiga.

När eftertexterna rullade klockade jag in på 55 timmar och kände mig otroligt nöjd och klar med Ni No Kuni. Därmed inte sagt att spelet är 100% avklarat. Men det är upp till var och en att upptäcka.
Vad som däremot kändes som 100% är spelet självt. Allting är otroligt genomtänkt, polerat och finslipat. Jag har inte stött på några grafiska buggar, irritationsmoment eller tillkortakommanden under mina 55 timmar som fick mig att slå handflatan i pannan och kritisera utvecklarna för hafsverk. På det viset är Level 5 och Studio Ghibli en förebild för merparten av spelmakare i min bok.Purrloiner

+ Tajmat och klart in i minsta detalj!
Musiken är magisk!
Äntligen Pokémon på tvn! Take that Nintendo!
(+ Laddningstider säger du? -Fuck that säger Level 5!)

Man kan önska mer talad dialog i ett modernt AAA-spel.
– Oliver, så dum är du inte. Skärp dig.
– Du kommer önska att du köpte Wizard’s Edition 😉

Det finns små saker att anmärka på i spelet om man verkligen måste som bara baserar sig på personlig tycke och smak vilket gör att Ni No Kuni inte får full pott av mig. Men jävlar så nära det är!

Betyg: 9/10

Annonser